Lennart Nilssons, Hans Roslings och för ett tag också Magdalena Ribbings bortgång under ett och samma år skapar en känsla av att Sverige blivit lite andefattigare. De kommer vara saknade.
De har något gemensamt, dessa tre personer. Fotografen Lennart Nilsson med sina världsberömda bilder om hur livet blir till. Professorn i internationell hälsa, Hans Rosling, med sitt obönhörliga faktadrivna bildningsideal och vetskap om att världen konstant blir bättre, och att denna insikt går att förmedla till oss alla. Samt sist men inte minst journalisten, författaren och vett- och etikettexperten Magdalena Ribbing med sin bergfasta tro på att vi alla ska uppföra oss på ett hedersamt och vettigt sätt mot varandra.
Alla tre personernas röster kommer vara saknade i den allmänna debatten och folkbildningen. Inte minst för den stora klokskap de förmådde fördela till alla oss som vetgirigt ville veta mer. Vid närmare eftertanke gick det inte att avstå från att lyssna på dem, ens om vi försökte låta bli.
Att de stod ut i mängden av brusande och högröstade åsiktsmaskiner är nog inte så konstigt. Det var personer som aldrig lät ytan gå före innehållet, eller närde ett behov av att skruva upp tonläget för sin egen skull. Det var fakta före tro, kloka argument framför hårda slagord och förnuft före fördomar som vägledde dem. Men de drevs också av en övertygelse att det alltid gick att nå fram till folk, på ett sakligt och lågmält sätt.
Ett annat sätt att beskriva dem kan sägas vara att de vägleddes av en tro på människans bästa sidor. Att vi har ett sug efter vetenskap och kunnande, och att det finns en sida hos oss alla som inte lockas av uppskruvade rubriker, förenklade slagord och känslor allena.
Där finns det något att lära för alla och envar, oavsett vilka diskussioner vi hamnar i. Det må vara vid ett stillsamt samtal över en kopp kaffet på jobbet, eller en engagerad och het diskussionstråd i sociala medier. Deras gärningar hedras bäst genom att vi fortsätter verka i den andan. Vi kan helt enkelt försöka låta dem vara ett föredöme för oss alla, efter bästa förmåga.
Ett enkelt sätt att efterleva detta är att på ett generöst sätt hitta det bästa argumentet hos den du diskuterar med. Bemöt detta, istället för det svagaste argumentet hos den som förespråkar en annan argumentationslinje än vad du gör.
Låt det goda argumentet ta plats på det förenklade, hårda och uppskruvade tonlägets bekostnad.
Jag hoppas för övrigt att det så småningom dyker upp en ny generation lika skickliga och engagerade folkbildare som med stort bildningsiver kan föra kunnandet och folkvettet vidare, och som kan inta lika framträdande platser som dessa tre. Det behövs mer än någonsin i de sociala mediernas tidevarv.
Eller så finns de kanske redan där ute, den nya generationen kloka och eftertänksamma folkbildare? Det är bara det att vi inte sett eller upptäckt dem än. Det är i så fall mest vår egen förmåga att lyssna till förnuftiga och faktabaserade röster med ett lägre tonläge som behöver skärpas till.
