Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Bild: Ernst Henry Photography

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Henrik Ripa (M) vet inte vad rädsla är

Krisen på Sahlgrenska kan inte tystas eller hållas intern vilket Sjukhusets styrelseordförande, moderaten Henrik Ripa önskar. Problemen är av allmänintresse och det är utmärkt att läkarna varnar för överbeläggning och dåliga arbetsvillkor.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Sahlgrenska har problem. Och när Västsveriges största och viktigaste sjukhus har problem så är det en angelägenhet för hela samhället. Dess arbetsförhållanden är inte bara relevanta för de närmast berörda utan potentiellt hundratusentals personer.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Utan fungerande akut- och specialistsjukvård faller en av de särdeles viktigaste medborgerliga tryggheterna - rätten till högkvalitativ och fungerande vård. Under en lång tid har personalen, främst sjuksköterskor och läkare, varnat för en överansträngd och i vissa fall, för patienter, direkt farlig situation.

För två år sedan var situationen på akutmottagningen så allvarlig att de fyra fackförbunden på arbetsplatsen gjorde en gemensam 6:6.anmälan (en begäran till arbetsgivaren om åtgärdade av arbetsmiljöproblem). Förbättringar skedde och enligt en rapport från Akututvecklingscentrum på Sahlgrenska förbättrades väntetiderna med ungefär 30 minuter under 2018. Men problemen tog inte slut där.

Våren 2018 uppmärksammades att sjukhuset hade ett underskott på 114 miljoner kronor. Sjukhusstyrelsen beslutade därför om anställningsstopp samt nedskärningar omfattande 300 heltidstjänster. Som ett led i åtstramningarna valde man även att avsluta 118 läkarvikariat under hösten. Strax innan jul lämnade över 600 läkare in ett upprop där främst bristen på vårdplatser uppmärksammades.

Reaktionen från sjukhusledningen torde tyvärr varken ha lugnat läkarna eller de många patienterna. Sahlgrenskas nye styrelseordförande, Henrik Ripa (M), svarade i en intervju i GP att uppropet kan göra att patienter ”blir rädda” (13/1). Ripa tycks veta mycket lite om vad som faktiskt oroar Sahlgrenskas patienter.

En ledtråd är att det som oroar inte är läkare som försöker förbättra arbetsvillkor och därigenom patienternas omständigheter på sjukhuset.

Om Ripa fick bestämma skulle problemen hållas helt internt. Inser inte Ripa, som alltså är sjukhusets styrelseordförande, att den sjukvård han basar över är av väldigt stort allmänintresse? Frågor som rör patientbemötande, väntetider och adekvat vård måste kunna diskuteras offentligt.

Sjukvården är ingen skyddad verkstad, lika lite som läkarbemötande eller behandlingskvalitet är det. Dessutom har läkarna som arbetstagare en lagstadgad rätt att uttrycka sig om missförhållanden på arbetsplatsen. Har Ripa missat detta borde han gå en kurs i arbetsrätt.

Ett av problemen på sjukhuset är överbeläggningar. Det innebär att vissa patienter som behöver läggas in inte får plats och bollas mellan avdelningar. Därutöver drabbas patienter av Sahlgrenskas långa köer till operationer vilket kan innebära lidande eller direkt livshotande tillstånd.

Det är detta som orsakar rädsla. Att höra att läkarna säger ifrån och uppmärksammar problemen hör till motsatsen, det torde för de flesta patienter vara betryggande att de närmast verksamheten faktiskt gör något.

Sahlgrenska planerar utbyggnader, rivningar (vissa mycket tveksamma, vilket ledarsidan uppmärksammade) och en enorm utveckling av sjukhusområdet. Det är förvisso bra att koppla samman sjukhuset med forskning och näringsliv genom en offensiv expansion. Men Sahlgrenska har allvarliga problem med överbelastning och underbemanning som är betydligt mer akuta.

Sjukvårdspolitiker som Henrik Ripa hävdar att många av problemen på sjukhuset härrör från föråldrade rutiner och ineffektivitet. Så är det säkert också. Sjukvården vinner mycket på smarta administrativa lösningar och digitalisering som ökar effektiviteten i arbetet.

Men viktigast är ändå att det finns tillräckligt utbildad personal på rätt antal vårdplatser. Det är en finansieringsfråga och en av Sveriges tyngsta sjukvårdspolitiker borde sannolikt visa lite mer ödmjukhet inför det.