EU:s läkemedelsmyndighet (EMA) ska flytta från London och det står nu klart att den hamnar i Amsterdam. Det krävdes tre omröstningar och en lottdragning för att komma fram till beslutet. Stockholm åkte ut redan efter första omröstningen, men Köpenhamn gick vidare till den andra. "Finalen" stod dock mellan Milano och Nederländernas huvudstad. Då de båda städerna hade fått lika många röster fick lotten avgöra. Voteringens upplägg är en aning märkligt, men vad som är desto mer svårbegripligt är den konflikt som har uppstått mellan Danmark och Sverige till följd av den.
Till tidningen Politiken sade den danska utrikesministern Anders Samuelsen att han är besviken på Sverige som på många sätt sviker det nordiska samarbetet (20/11). Enligt Samuelsen röstade inte Sverige på Köpenhamn i den andra omgången efter att själva ha åkt ut, utan på Milano.
Om uppgiften stämmer är det inte bara ett svek mot Danmark, utan även mot Skåneregionen. Myndigheters uppgift är förvisso inte att fungera som arbetsmarknadsåtgärder, men man bör inte bortse från de positiva bieffekterna när man väljer vilket land man ska lägga sin röst på. Med myndigheten följer 900 arbetstillfällen. Därutöver har EMA ungefär 40.000 besökare varje år. Troligen skulle även näringar även i Sverige ha gynnats om myndigheten hade hamnat i vårt grannland (SVT 18/11).
Även om det inte finns skäl att betvivla Danmarks utrikesminister vet vi inte säkert hur Sverige faktiskt röstade då voteringen var sluten. Sveriges företrädare kan således slingra sig genom att hänvisa till att de inte kan kommentera hur de röstar i slutna rum (även om det är en sanning med modifikation). Rimligheten med slutna omröstningar är en fråga som i sig är minst lika viktig som den som berör hur respektive land faktiskt röstade.
Situationen påminner om när Saudiarabien tidigare i år röstades in i FN:s kvinnokommission, även om sakfrågan då var en annan. Även då var det en sluten omröstning; även då ställde sig många frågandes till hur Sveriges hade röstat. Utrikesminister Margot Wallström (S) hävdade att Sverige inte kunde offentliggöra detta. Andra länder kunde dock göra det; som Belgien vars premiärminister bad om ursäkt för att deras representant hade tagit ett ”förhastat” beslut och röstat för att Saudiarabien skulle få ingå i kommissionen (SvD 28/4).
Det kan finnas tillfällen dåslutna voteringar kan vara befogade. Ovan nämnda exempel hör emellertid inte till den kategorin. Att slentrianmässigt göra omröstningar av den karaktären slutna riskerar att bli ett demokratiskt problem. Ansvarsutkrävande är en av grundstenarna i en fungerande demokrati. Om medborgarna inte vet hur landets företrädare röstar, hur ska man då kunna ställa dem till svars för deras agerande?
Det är viktigt att inte glömma varför det överhuvudtaget hölls en omröstning om varmyndigheten ska ligga: På grund av att Storbritannien valde att lämna EU till följd av ett folkligt missnöje. Vill man undvika att fler européer blir förbannade på EU kan det finnas en poäng i att minska hemlighetsmakeriet. Färre slutna omröstningar kommer inte lösa alla EU:s problem, men mer transparens vore ett steg i rätt riktning.
