Flygplansmat, sjukhusmat och bambamat, begrepp som inte ger särskilt positiva associationer. Snarare frammanas en bild av trådigt kött, överkokt potatis och mjölig sås. De grönsaker som serveras till är i princip utan undantag isbergssallad, halvmosig tomat och eventuellt lite vattning gurka. Storköksmat är därför inget man önskar äta varje dag. Ändå är det just vad många barn och äldre tvingas göra.
De senaste decennierna har det blivit allt ovanligare att förskolor, skolor och äldreboenden har en kock eller kokerska som på plats gör i ordning fräscha och nyttiga måltider med färska råvaror. I stället iordningställs maten i storkök långt borta, för att sedan frysas ned och transporteras till så kallade mottagningskök där industrimaten tinas eller micras. Inte sällan handlar det också om långa tider då maten hålls uppvärmd under transport.
Inte undra på att såväl många äldre som skolbarn lever på smörgås. Storköksmaten är inte bara är oaptitlig. Maten som fryses ned och transporteras enligt den numera så populära cook-chill-tekniken, är inte heller lika nyttig som "vanlig" mat.
På debattsidan i gårdagens DN skriver författarna till boken "Döden i grytan", journalisterna Mats-Eric Nilsson och Henrik Ennart, om hur såväl näringsämnen som vitaminer försvinner vid industriell matlagning. Det är förödande för växande skolbarn. Mest illa ut råkar dock de äldre, menar Nilsson och Ennart:
"Värst är sannolikt situationen för landets gamla och sjuka. Smaksinnet och aptiten försämras när man blir äldre, vilket gör att man borde serveras särskilt aptitlig och smakrik mat. Verkligheten är dock ofta en helt annan, och var fjärde åldring inom äldrevården beräknas vara undernärd. Förutom mänskligt lidande bidrar detta till ökade vårdkostnader eftersom undernäringen försvårar medicinsk behandling och är en kraftigt bidragande orsak till de fallolyckor som skördar fler offer än trafiken."
Kommunernas jakt på kronor och ören leder alltså i förlängningen till ökade kostnader för samhället. Men eftersom fallolyckor och medicin går på en annan räkning verkar det inte spela någon roll.
De senaste åren har en rad TV-program visat att det på skolor och äldreboenden faktiskt går att laga riktig mat på färska råvaror till ungefär samma pris som storköksmat. Om man vill. Men det kräver engagemang. Och skulle det vara så att färskpotatisen kostar något mer än "gammalpotatis" borde såväl kommunpolitiker som enhetschefer och skolledare anse att det är värt det. För vad kostar inte all den mat som slängs i soporna varje dag?
Redan i dag finns det goda exempel på kommunala verksamheter där den mat som serveras är "hemlagad". Detta måste bli normen. Det finns dessutom inga hinder för att låta barn och gamla (de som orkar) vara med och laga maten. Som en del av pedagogiken eller som rehabilitering. Dessutom är det dags att släppa lite på rädslan för bakterier. När ett äldreboende i Trollhättan häromveckan menade att man inte kunde köpa färskpotatis eftersom de var för jordiga har bacillskräcken gått för långt.