Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Heidbrink: Allt kan inte lösas med lagstiftning

Kolumn: Ett samhälle kan inte vara genomreglerat. Det måste finnas plats för moraliska meningsskiljaktigheter.


Det här borde lagstiftas om! Denna instinkt är ganska vanlig när den allmänna debatten identifierar ett problem. Tanken är tydligen att lagstiftning kan lösa problemet: 349 riksdagsledamöter i Stockholm kan hantera allt från sexköp till anställningsbeslut i privata företag.

Om det bara vore så enkelt!

Lagstiftning är reglering: lagstiftning sätter en standard som regeladressaterna ska hålla sig till. Så långt, så enkelt.

Men problemet är ju inte de som redan delar den åsikt som står bakom lagstiftningen. Problemet är inte de som uppfyller lagstiftningens bud redan innan lagstiftning finns. Problemet är de som inte håller med lagstiftaren. Dessa personer har incitament att försöka undvika lagens bud. Alltså måste någon övervaka att alla följer den standard som framgår av lagen.

Denna övervakning kräver byråkrati. Någon måste kräva in dokument och statistik eller genom inspektioner kan kontrollera att lagstiftningens bud uppfylls. Med andra ord innebär seriös lagstiftning om en ny standard att fler byråkrater behövs, och att statens övervakning av medborgarna ökar.

Men övervakningen tjänar ju ingenting till om den som ertappas med en överträdelse inte behöver betala något pris för sitt beteende. Standarden kräver alltså också sanktioner. Sanktionerna måste vara kännbara: om det smakar mer än det kostar att bryta mot lagen, kommer de tveksamma inte att övertygas om att det är bäst att anpassa sig.

Sanktionerna måste vara rättssäkra. Det betyder att den som utsätts för en sanktion måste kunna protestera och få en prövning av sitt ärende: annars inbjuds den byråkrat som har makt att utan tillsyn dela ut sanktioner att bli korrupt. Det innebär antingen att än fler byråkrater behövs (på en tillsynsmyndighet) eller att domstolarna får räkna med fler ärenden.

En annan konsekvens är att regeladressaterna inbjuds att bråka om exakt vad standarden innebär, istället för att känna sig för vad som är socialt acceptabelt. Bråk om lagens innebörd förs i juridiska termer och av jurister som ombud. Med varje standard och varje hot om sanktion ökar alltså den månglamenterade juridifieringen av samhället.

Lagstiftning har med andra ord fler konsekvenser än att samhället sänder en signal. De regeladressater som har anledning att vilja bryta mot lagen nås inte av signalen: de nås av övervakning och sanktion. Övervakning och sanktion ökar byråkratin och tenderar till att ersätta ett socialt samspel om normer med formella juridiska tvister. Komplexiteten i det sociala samspelet ersätts med den i sammanhanget torftiga juridiska tvisten om reglers exakta innebörd.

Ibland är det ett pris värt att betala. Innan vi ropar på lagstiftning, bör vi dock fundera på om det problem vi vill lösa är värt priset. Moraliska meningsskiljaktigheter och brist på moraliskt ansvarstagande kan inte lagstiftas bort.

De kan bara undertryckas till ett ganska högt pris.

Mest läst