Det amerikanska valet har överskuggat den andra stora internationella politiska händelsen detta år: Storbritanniens utträde ur EU. Den 3 november fann engelska High Court att den brittiska regeringen saknar rätt att utan parlamentets medverkan säga upp det brittiska EU-medlemskapet. Domslutet ledde till ett ramaskri på flera håll med påståendet om att domstolarna saboterar Brexit. Detta är ett missförstånd: domstolen tar alls inte ställning till Brexit som sådant, utan endast till frågan vem som styr hur Brexit går till.
Först och främst är inte detta rättsväsendets sista ord. High Court är inte någon högsta domstol, utan det är Supreme Court (tidigare House of Lords). Den brittiska regeringen har överklagat domen, och förhandlingen i Supreme Court ska ske den 5 december. Rättsväsendets sista ord sägs antagligen i januari.
Det är dock ganska osannolikt att High Courts dom ändras: domen är välskriven och resonemanget gediget. Den brittiska konstitutionen är nämligen mycket olik den vi är vana vid från Sverige eller USA.
I Storbritannien är det nämligen inte folket som är suveränen. Det är kronan, i dess uppenbarelse i parlamentet (Crown in Parliament). Parlamentet, inte folket, är statens styrman. En av kronans andra uppenbarelser är regeringen (Her Majesty’s Government). Dessa kronans två uppenbarelser har olika uppgifter.
Parlamentet stiftar lagar och bestämmer i landet. Parlamentet står i landet utan någon makt över sig. Utrikespolitiken påverkar dock normalt inte lagar inom landet och lämpar sig inte för den politiska processen i parlamentet. Att föra utrikespolitik är alltså regeringens sak. Utrikespolitiken får dock inte användas på ett sätt som inskränker parlamentets obegränsade rätt att bestämma inom landet.
Frågan som domstolsförhandlingarna gäller är huruvida en uppsägning av EU-medlemskapet utgör renodlad utrikespolitik eller om regeringen genom uppsägningen de facto förändrar den brittiska lagstiftningen genom kringgående av parlamentet. Med tanke på att det i EU-fördragen finns rättigheter som brittiska medborgare kan åberopa direkt, och som försvinner vid ett utträde, förändrar ett utträde enskilda medborgares rättigheter och skyldigheter – och dessa rättigheter och skyldigheter har givits av parlamentet genom att det tillät regeringen att inträda i dåvarande EEG. Skulle regeringen nu tillåtas begära utträde utan att be parlamentet om lov, skulle den genom utrikespolitiskt agerande avskaffa rättigheter inom landet om vilka parlamentet beslutat – och det får inte regeringen göra ensam. Den måste ha parlamentets samtycke.
Domen torde som sagt stå sig. Med andra ord har domstolarna inte förbjudit Brexit, utan endast insisterat på att regeringen måste få parlamentets tillåtelse. Med tanke på att åtminstone en del av anledningen till Brexit var att många britter tyckte att parlamentet åter ensamt skulle bestämma i Storbritannien – utan att EU kan lägga sig i – borde resultatet egentligen glädja mera än uppröra. Suveränen bestämmer – parlamentet måste tillfrågas.
