Ingen har någonsin hävdat att ”det går att förbjuda fattigdom”. Ändå dyker detta lika löjliga som orimliga argument upp varje gång frågan om ett eventuellt tiggeriförbud dryftas. Vi som förespråkar ett förbud är naturligtvis medvetna om att det (dessvärre) är omöjligt att lagstifta bort obehagligheter – om det vore så enkelt att lösa samhällsproblem och existentiella dilemman borde vi genast förbjuda svält, sjukdomar, ensamhet, åldrande och död.
Liksom fattigdom påverkar dessa fenomen människors livskvalitet menligt – vi vill väl alla helst vara mätta, friska, unga, älskade och leva i evighet? Fattigdom är ett komplext problem som vi varken kan förbjuda eller lagstifta bort – det krävs andra, mer omfattande åtgärder för att hantera de djupa orättvisor som leder till fattigdom.
Att understödja tiggeri är inte en rimlig åtgärd för att lösa problemen med globala orättvisor och fattigdom. Tvärtom: Att understödja tiggeri är kontraproduktivt om ambitionen är att minska antalet fattiga människor i världen. Tiggandet för med sig fler problem – människohandel, kriminalitet, prostitution, nedskräpning – än vad det löser.
Tiggandet passiviserar människor och hindrar dem från att ta ansvar för sina liv som de vuxna, friska människor de faktiskt är. Utbildning och arbete är vägen ur fattigdom, till ett värdigt liv. Ingen människa ska behöva vara beroende av främlingars välvilja. Därför bör tiggande förbjudas – för att lösa tiggaren ur passivitetens bojor. Det kan i förlängningen leda till att han eller hon tar sig ur fattigdom och ovärdighet.
Påståendet att vi som förordar förbud mot tiggande tror att det går att ”förbjuda fattigdom” är bara ett exempel på totalt vansinniga påståenden som under alltför lång tid bakbundit debatten och fördummat det offentliga samtalet. En av de dummaste debatter som – på största allvar – förts i det offentliga samtalet är diskussionen för och emot godhet. Besinna er för tusan, människor!
Andra idiotiska påståenden som lamslagit debatten är idén att man inte får ”ställa grupper mot grupper” och hävdandet att man inte får diskutera volymfrågan i anslutning till migration eftersom ”flyktingfrågan är en speciell fråga eftersom den handlar om människor”.
Naturligtvis måste vi ställa olika individers och gruppers behov mot varandra – det vet varenda vuxen människa med ansvar för sin ekonomi. Resurserna är inte oändliga och därför måste man välja vems behov och önskemål som ska tillgodoses. Och det där med att flyktingfrågan är speciell för att ”det handlar om människor”? Säg vilken politisk fråga som inte handlar om människan och hennes värde – sjukvården? Äldreomsorgen? Bostadsfrågan?
Vågar man hoppas på en nyktrare ton i debatten? En gemensam ansträngning från alla sidor att i alla fall försöka bete oss som de vuxna människor vi faktiskt är? Mycket skulle vara vunnet om vi upphörde att betrakta dåliga analogier och orimliga förbud som argument. Vi skulle ju faktiskt kunna diskutera sakfrågor istället för att fabulera och medvetet missförstå varandra.
