Heberlein: Sanningen vinner alltid över lögnen

I den tankens arkipelag som Kant navigerar i är godhet, sanning, skönhet och andra värden egna öar. Kant förfäktar inte ”godheten” som det högsta värdet, skriver gästkolumnisten Ann Heberlein.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

Häromdagen stötte jag på en bekant när jag rusat in på en bensinstation för att köpa mig en kaffe. Mannen ifråga var doktorand vid Lunds universitet samtidigt som jag. Jag kan inte påstå att vi någonsin var vänner, men ett antal postseminarier och doktorandkurser samt pedagogiska utvecklingsdagar har vi bevistat samtidigt under årens lopp. Nuförtiden ser jag bara honom flimra förbi på sociala medier. Där är han extremt aktiv: Han jagar nazister, rasister, fascister, ja alla som hotar hans världsbild. Jag är en av hans ”fiender”. Med märklig nit läser han allt jag skriver, och oavsett vilket ämne jag behandlar avfärdar han det som ”fascism”.

ANNONS

Kvällen innan jag hamnade i samma kö som honom på en bensinstation i Lund hade han postat flera inlägg som handlade om att han ”får kräkreflexer” och ”kaskadspyr” när han ser mitt namn. Alltså tog jag tillfället i akt att fråga hur han egentligen mår. Han verkar ju onekligen ha stora problem med sin mage. Med svettig panna och stirrande blick svarade han att han inte har några problem med sina tarmfunktioner. Sen betalade han sin bensin. ”Nu när vi ändå ses kanske du kan förklara för mig vad det är i mina texter som gör dig så upprörd att du kräks”, föreslog jag. Mellan dunkarna med spolarvätska och en pall med grillkol pressade jag honom på exempel på min ”fascism”. Med flackande blick och allt blankare panna sökte han förgäves efter bevis på min ondska.

För det är givetvis det allt handlar om. Hans kaskadkräkningar orsakas av min ”ondska”. ”Jag ser som min uppgift att försvara godheten som idé”, hasplade han ur sig och fortsatte ”i en kantiansk mening”. Min kollega avslöjar således att han grundligt missförstått Kant. Han gör sig skyldig till ett kategorifel: I den tankens arkipelag som Kant navigerar i är godhet, sanning, skönhet och andra värden egna öar. Kant förfäktar inte ”godheten” som det högsta värdet. Han argumenterar för att människan ska handla i enlighet med den goda viljan – och den goda viljan är att lyda de absoluta plikterna: Du får inte döda och du får inte ljuga. I den kantianska etiken är sanningen överordnad godheten – helt enkelt för att sanningen är verifierbar, det vill säga antingen så är något sant eller så är det falskt. Godheten, däremot, är godtycklig och snarare en fråga om tycke och smak.

ANNONS

Jag tror att min kollegas resonemang är representativt för den typ av människor som ivrigt ägnar sig åt att jaga ”fascister” och som vrålar "rasister” i tid och otid. För de här självutnämnda försvararna av godhet är alla medel tillåtna. I sitt nitiska försvar av det goda odlar de sitt hat. Det är en märklig paradox: Att de som anser sig kämpa för godheten är de mest hatiska. ”Vem tycker du är mest hatisk av oss två?”, frågade jag min kollega. ”Du, som skriver att du spyr bara du ser mitt namn, eller jag som anstränger mig för att hålla en anständig ton?”. Märkbart besvärad tillstod han att han inte kunde försvara sina verbala spyor. Sen lommade han iväg till sin bil. Jag drack upp mitt kaffe och tänkte att sanningen alltid vinner över lögnen, också de lögner som formuleras i godhetens namn.

ANNONS