Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Heberlein: Det är ni som ska skämmas

Det är de som använder psykiatriska diagnoser för att förringa, förakta och misstänkliggöra som ska skämmas, skriver gästkolumnisten Ann Heberlein.

Han väntar på mig utanför församlingshemmet. Jag har precis föreläst om psykisk ohälsa och svensk psykvård och har brått att komma hem. Att föreläsa om psykisk ohälsa, för vårdpersonal, anhöriga, patientgrupper eller, som ikväll, för en intresserad allmänhet tillhör det mest meningsfulla jag gör, men är också det allra mest utmattande. Efter att ha pratat om ångest och självmord i nästan två timmar längtar jag efter avskildheten i min bil, efter att höja volymen på radion och glömma bort allt det jag pratat om.

Något i hans blick får mig att stanna. ”Ursäkta mig”, säger han, ”jag förstår att du har bråttom, men jag skulle vilja be dig om ett råd”. Han berättar att han nyligen har fått samma diagnos som jag, bipolär typ två. Bara hans fru och några nära vänner känner till det. Han är jurist, berättar han, och undrar nu om han borde berätta om sin diagnos för sina kollegor. ”Jag har ju sett vad som händer med dig”, säger han och berättar att han är rädd för att hans diagnos ska användas mot honom. Kanske fryser det utlovade delägarskapet inne om hans diagnos blir känd.

Den nydiagnostiserade juristen är inte den förste som delat sin oro över samtidens inställning till psykisk sjukdom med mig det senaste året. När jag publicerade min bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva lät det helt annorlunda. När jag signerade böcker eller föreläste tackade människor mig för mitt arbete med att bryta stigmat kring psykisk ohälsa. De såg att jag, trots att jag varit öppen med min diagnos, åtnjöt både respekt och förtroende. Människor med psykisk ohälsa var lättade och upplevde att de inte behövde ljuga längre. De behövde inte låtsas att de led av magproblem när de i själva verket plågades av ångest.

Jag har också ljugit. Det har alla med olika typer av psykiatriska diagnoser gjort, för vänner, arbetsgivare, nya bekantskaper. För snart ett decennium sen bestämde jag mig för att sluta skämmas och sluta ljuga. Det beslutet har jag inte behövt ångra förrän det senaste året. I takt med att tonen i det offentliga samtalet blivit allt råare överträds gränser som vuxna människor borde hålla sig för goda för att överträda.

Numera är det vardag att människor avfärdar och misstänkliggör mig med hänvisning till min diagnos. ”Någon borde tvångsmedicinera henne”, skrev en filmkonsulent på sin Facebook efter att jag skrivit om övergreppen i Köln. ”Det är så sorgligt att ingen stoppar henne. Hon är uppenbarligen inne i ett maniskt skov”, spekulerade en känd författare om mig när jag publicerat en text som kritiserade migrationspolitiken. ”Jag känner flera bipolära. Fruktansvärda och opålitliga människor”, påstod en präst efter att jag skrivit om att jag lämnar Svenska kyrkan.  

Försöken att misstänkliggöra mig med hänvisning till min sjukdom bekommer inte mig. Jag vet vem jag är och jag åtnjuter fortfarande förtroende hos många människor. Däremot gör det mig ont att de påhopp som görs på mig skadar andra människor, skrämmer dem och tvingar dem att fortsätta ljuga, får dem att böja sina huvuden i skam. Men skammen är inte er! Det är de som använder psykiatriska diagnoser för att förringa, förakta och misstänkliggöra som ska skämmas.

Mest läst