Så här i juletider har jag ett boktips. Jag rekommenderar läsning av Nick Hornbys roman En god människa från 2001. Hornbys tillsynes lättviktiga roman är nämligen en av de bättre diskussionerna av godhetens innebörd jag läst. Godhet är ju högaktuellt så här års, eller hur?
Det är nu välgörenhetsindustrin går på högvarv, det skänks pengar till läkare utan gränser och köps getter och kanske ger du din lokale tiggare en extra slant när du kommer med dina plastkassar fullproppade med onyttigheter att inmundiga under julhelgen. I juletider premieras värdet ”god” före andra värden – men vad innebär godhet?
Att det inte är helt lätt att var en god människa illustreras väl av Nick Hornbys karaktär David. David, som försörjer sig på att skriva beska krönikor under signaturen ”Argast i Holloway”, bestämmer sig en dag för att bli snäll, bättre – en god människa. Från att ha varit en cynisk och gnällig typ förvandlas han över en natt till en solstråle som inget hellre vill än att skänka av sitt överflöd till andra.
Han ger sig i kast med sitt självpåtagna uppdrag med stor iver: Han skänker bort barnens dator till kvinnocentret eftersom de misshandlade kvinnorna säkert behöver den bättre än vad hans bortskämda barn gör. Söndagssteken som svärföräldrarna skulle bjudas på ger han till några hemlösa (och hungriga) män. Svärföräldrarna som är tämligen välmående mår säkert bara bra av att skära ner på köttet. När han låter en uteliggare flytta in i ett av barnens rum får hustrun Katie nog.
Jag känner stor sympati för Katie, även om David ju faktiskt försöker göra gott. I sin iver att manifestera sin nyfunna inneboende godhet missar han något väsentligt – nämligen att han har större ansvar för dem som står honom nära än för främlingar.
Jag, liksom Davids hårt prövade hustru Katie, anser nämligen att släktskap och närhet räknas. Jag har större ansvar för min dotter än för grannens dotter och jag bör vara mer lojal med min man än med vilken annan man som helst. Liksom omsorgsetikern Nel Noddings menar jag att vi har starkare förpliktelser mot våra närmaste. Noddings anser att våra plikter inskränker sig till dem som vi står i relation till – och att ett visst mått av partiskhet tycks vara nödvändigt för både vänskap och kärlek.
Vi måste helt enkelt göra skillnad på människor. Om vi inte gör det, är vi dåliga föräldrar, dåliga vänner, dåliga söner och döttrar och dåliga partners. Människor – alla människor – har nämligen ett behov av att känna sig speciella och utvalda. Hur speciell känner man sig om ens partner (av ren godhet, givetvis) ligger med alla behövande kvinnor? Om ens mamma hellre arbetar ideellt med andra barn än hämtar dig tidigare på dagis? Om ens son tillbringar julen med hemlösa och låter dig sitta ensam framför teven?
Rädda gärna världen, men se till att ta hand om det som är ditt största ansvar först. Ta hand om dina barn, dina föräldrar, din partner och dina vänner. Få dem att känna sig exakt så älskade och betydelsefulla som de är. Det är vad en människa som är god på riktigt gör.
