Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Hasselberg: Akademisk frihet, inte för alla?

Varje reform av högskolan de senaste åren har syftat till att stärka autonomin för lärosätenas ledning och styrelse - inte för professionen. Skillnaden mellan de lärosäten, som har kraft och resurser att hålla emot utvecklingen, och de övriga riskerar därmed att öka, skriver gästskribenten Ylva Hasselberg, professor i Ekonomisk historia och ordförande för Professionsförbundet.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Jag tillhörde inte dem som ivrade för autonomireformen 2011, då svenska lärosäten avreglerades och fick frihet att själva bestämma om anställningsformer och organisation. Jag tillhörde inte heller dem som applåderade det lite senare föreslagna – men inte beslutade – förslaget om en ny juridisk form för lärosäten, den så kallade högskolestiftelsen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Jag ansåg och anser fortfarande att dessa båda reformer tillsammans hade utgjort friskolereformen 2.0 och lett till en klockren marknad för högre utbildning i Sverige. Komplett med mördande konkurrens om studenterna, hejdundrande betygsinflation, eskalerande marknadsföringskostnader och ytterligare differentiering av systemet.

Precis det som inom den svenska skolan lett till att familjebakgrund och klass nu återigen är en faktor att räkna med. Ut med den sociala mobiliteten och rätten att utbilda sig till ett bättre liv. In med helikopterföräldrar som puffar in sina telningar på rätt utbildning på rätt lärosäte.

Nu blev ju inte högskolestiftelserna verklighet. Och autonomireformen har fått rätt ojämna konsekvenser. I mycket högre grad har den påverkat högskolorna och de nyare universiteten än de gamla. I Uppsala har vi styvnackat motstått alla förslag om att organisera bort kollegiets inflytande och avskaffa elementet av sakkunniggranskning – d.v.s. meritprövning – i tjänstetillsättningarna. Så har det också gått i Lund och Stockholm.

På de universitet som har mest resurser och ligger bäst till i alla rankingar har frestelsen att spola ut allt det gamla och införa nya, fräscha, företagsekonomiska principer för verksamheten inte varit så stark. Men den politiska viljan att kladda på den akademiska friheten och ersätta den med autonomi, bara för ledning och styrelse, den är fortsatt stark. Oavsett politisk färg på regeringen. Det är bara skillnad på de ideologiska motiven, inte på själva politiken.

I nuläget pågår ytterligare en utredning om styrning av de svenska universiteten: styr- och resursutredningen (STRUT). Redan i januari i år förelåg ett utkast till förslag. En blind kunde se att det förslaget skulle öka differentieringen inom sektorn ytterligare, och det var i själva verket meningen, det sa man rent ut. Att binda upp lärosätena med enskilda kontrakt, det gör det enklare för regeringen att använda lärosätena på olika sätt, alltefter samhällets ”behov”.

Att disciplinera lärosätena mot att inta skilda roller i systemet. Att ta bort de skilda anslagen för undervisning och forskning gör det lättare för ledningen att disponera anslaget "strategiskt”, att strunta i forskningen och sätta sina professorer i arbete på grundutbildningen. Eller att säga att ”hörrni, nu blir det slut med pengar till etik och latin, nu satsar vi på nanoteknik och miljöstudier i stället”. Naturligtvis kan man tänka sig strategin att BARA satsa på etik och latin också – men det är nog trots allt mer osannolikt.

STRUT kommer med sitt slutliga betänkande 3 december. Ingen vet ännu var detta landar. Men nog är det ironiskt att det samtidigt pågår en regeringsbildning som vi aldrig har sett maken till i svensk historia och som effektivt skymmer allt som pågår i det tysta. Vem kommer att uppmärksamma STRUT:en om det samma vecka äntligen finns en ny regering? Vem bryr sig om anslagstekniska frågor vid universiteten inför möjligheten (risken?) att få en statsminister som varken är socialdemokrat eller moderat?

Universiteten är och förblir ett politikområde som folk gäspar inför. De där pratglada professorerna har alltid en uppfattning om allt och man kan lyssna eller låta bli. Någon folksport att följa forskningspolitiken blir det nog aldrig. Vilket är synd, för följden är att den politiska viljan att faktiskt motverka tidigare reformer eller sätta egen politisk kurs på detta område är lika med noll. Det är som med sophanteringen, ingenting försvinner, allt finns kvar. Varje reform på området läggs ovanpå redan fattade beslut, som bokhögarna på mitt arbetsrum.

I nuläget hotar dessa högar att välta över den enda sektor i samhället som faktiskt aktivt förvaltar det högmoderna idealet om en jämlik utbildning, om social mobilitet och meritokrati. Den enda skolform vi har i Sverige där föräldrarnas bostadsort och skolval inte styr betyg och examina. Att det får fortsätta vara på det viset, det är det av allmänt intresse att värna.