Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Bild: Ernst Henry Photography

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Hamnkonflikten får ingen lösning utan Hamnarbetarförbundet

Idag inleds strejker och lockouts i svenska hamnar. Konflikten mellan arbetsgivarna och Hamnarbetarförbundet kommer inte lösas så länge fackföreningen inte får ett eget kollektivavtal.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Göteborgs hamn är Skandinaviens största import- och exporthamn. Ingen hamn i Sverige kommer ens nära Göteborg i ren volym. Fungerar inte hamnen så påverkas svensk ekonomin på sikt. Det låter precis så dramatiskt som det är.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Konflikten mellan Sveriges Hamnar och Hamnarbetarförbundet som organiserar merparten av hamnarbetarna i Göteborg har pågått länge. Nyligen tillsattes en ny uppsättning medlare i konflikten och under tisdagen lämnades ett förslag till de båda parterna.

Under tisdagen avvisade Hamnarbetarförbundet medlarnas bud med hänvisning till att grundproblemet inte förändras för förbundet– att de inte tillåts företräda sina medlemmar i direkta förhandlingar gentemot arbetsgivaren genom att teckna ett eget kollektivavtal. Arbetsgivarorganisationen, Sveriges hamnar, hävdar däremot att andrahandsavtalet (en form av hängavtal) ger Hamnarbetarförbundet allt vad de begär.

Eftersom förhandlingarna även denna gång strandat inleds strejker från fackförbundets sida och lockouter riktade mot medlemmar av Hamnarbetarförbundet.

Arbetsgivaren måste förhålla sig till det faktum att i många hamnar är en majoritet av hamnarbetarna medlemmar i Hamnarbetarförbundet och inte Transport, det andra fackförbundet i hamnarna. Även om det förra medlarbudet innebar att Hamnarbetarförbundet fick utse skyddsombud var det ändock bara ett hängavtal, det vill säga ett avtal beroende av Transports avtal med arbetsgivaren.

Med ett andrahandsavtal förändras inte läget och Hamnarbetarförbundet sitter inte med vid de direkta förhandlingarna och får därmed hoppas att Transportarbetarförbundet sköter förhandlingarna på ett bra sätt. Det blir en sorts indirekt facklig representation.

Att Transport var första förbund på plats med avtal är ett argument som använts mot Hamnarbetarförbundet. Vilket vi även har argumenterat för på denna ledarsida (16/5-2017). Men i många hamnar har en majoritet av arbetarna valt att inte gå med i Transport utan Hamnarbetarförbundet. Det måste ha någon sorts bäring i sammanhanget.

Hade Hamnfyran, den lokala avdelningen i Göteborg hamn, varit en obetydlig part i Göteborgs hamn hade läget varit annorlunda. Då skulle man kunna argumentera för att de får nöja sig med att spela andrafiolen. Men nu är det inte riktigt så enkelt. Därför finns det fog för att acceptera Hamnarbetarförbundets krav på att vara en mer likvärdig förhandlingspartner, oavsett vad man i övrigt anser om de faktiska kraven de ställer eller förbundet på som sådant.

Att som den första Löfvenregeringen hota med lagstiftning för att inskränka möjligheterna till strejker och införa någon sorts proportionalitetsprincip kan framstå som en lösning. Men det löser bara kortsiktigt symptomen.

Det måste framstå som alltmer orealistiskt att Hamnarbetarförbundet upphör att kämpa för möjligheten att företräda sina medlemmar i direkta förhandlingar med arbetsgivaren. Den svenska modellen stipulerar att första fack på plats med avtal representerar samtliga arbetstagare.

Men arbetstagare har möjligheten att fritt välja hur de organiserar sig och vem de väljer att låta företräda dem. Om den möjligheten inte omfattas av den svenska modellen så är det fel på modellen inte på arbetstagarens frihet att välja fackförening.