Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Högskolan ska inte lösa gymnasiets problem

Samtidigt som de studenter som kommer till högskolorna får sämre förkunskaper ska högskolorna tvingas ta ett större ansvar för att vuxna studenter – som redan förutsätts möta grundkraven – också klarar av utbildningen.

Kunskapstappet i den svenska skolan omfattar inte bara grund- och gymnasieskolan, utan även den högre utbildningen. Uppskattningsvis har runt 20 procent av lärarstudenterna svårigheter med grundläggande läs- och skrivfärdigheter, enligt universitetslektorn Tünde Puskás (DN 27/11). 

Uppskattningen påminner om siffror framtagna på Lunds universitet, där man hade studerat språkfärdigheterna hos nybörjarstudenter på humanistiska och teologiska fakulteterna. En femtedel av studenterna bedömdes ha så stora brister att de ”knappt kan tas om hand inom ramen för utbildningen” (TT 5/10). 

Det man utgick från vid bedömningen var kunskapskraven för gymnasiekursen svenska 3 eller svenska som andraspråk 3. Då någon av kurserna krävs för att överhuvudtaget bli behörig till högskolestudier tyder detta på att gymnasieskolan godkänner elever trots att de inte når upp till kraven. Högskolorna tvingas då kompensera för gymnasieskolans brister – på bekostnad av den djupare kunskap som det är meningen att högskolan ska lära ut.

Att grundskolan och gymnasiet inte klarar av sitt uppdrag är inget argument för att sänka kraven i de högre utbildningarna. Dagens resurstilldelningssystem, där högskolor och universitet får pengar baserat på antal godkända studenter, skapar emellertid incitament att göra en generös tolkning av kunskapskraven.

Därför är det välkommet att högskole- och forskningsminister Helene Hellmark Knutsson (S) öppnat upp för att förändra detta system.

Vad som emellertid är bekymrande är det lagförslag som lagts fram där budskapet är att högskolorna och universiteten ska ”främja ett brett deltagande i utbildningen”. Fina ord som i praktiken innebär att universiteten och högskolorna ska vidta åtgärder för att främja att fler personer ”ska söka, påbörja och fullfölja en högskoleutbildning”. Puskás varnar för att förslagets tillämpning riskerar att resultera i att det antas ytterligare studenter med dåliga förkunskaper och att det på sikt kan innebära att det även fortsättningsvis utexamineras lärare med bristfälliga kunskaper.

Samtidigt som de studenter som kommer till högskolorna har sämre förkunskaper ska högskolorna alltså ta ett större ansvar för att vuxna studenter – som redan förutsätts möta grundkraven – också klarar av utbildningen. Problematiken med bristande förkunskaper gäller inte bara lärarutbildningen, men just där riskerar det att bli särskilt destruktivt då dessa studenter när de examinerats sedan ska förmedla kunskap till elever i grund- och gymnasieskolan.

För att regeringens förslag ska kunna tillämpas på ett bra sätt föreslår Puskás att lärarutbildningen inför ett basår, likt det som redan finns för flera tekniska och naturvetenskapliga utbildningar. Frågan som infinner sig är vilka mer djupgående kurser som då ska tas bort från utbildningen? Eller ska man lägga till ett helt år till den redan fyra år långa utbildningen? Om basåret ska vara frivilligt är risken stor att många med bristande förkunskaper kringår det och söker sig direkt till lärarutbildningen.

Ett basår skulle eventuellt kunna lindra symptomen, men inte bota orsaken till problemen. Grund- och gymnasieskolans problem behöver lösas där i stället för att förflyttas till högskolan.

Mest läst