I Sverige uppnås myndighetsåldern vid 18 år. Då anses medborgare generellt vara tillräckligt mogna för att till exempel få vara med och bestämma om vem som ska styra landet. Däremot anses man enligtnuvarandelagstiftninginte vara tillräckligt vuxen för att fullt ut tvingas ta ansvar för sina handlingar; den som begår ett brott får kortare straff om han eller hon ännu inte har fyllt 21.
Diskrepansen när det kommer till synen på unga vuxna är inte helt logisk. Det har länge varit tal om att avskaffa straffrabattenför unga, något som skulle göra lagarna mer överensstämmande. För snart fem år sedan öppnade den dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt och justitieministern Beatrice Ask (M) upp för detta (Expressen 10/1 2013). Men trots att det fanns en majoritet i riksdagen så drevs förslaget inte vidare.
Nu ser det i stället ut som att det kan bli en rödgrön regering som avskaffar straffrabatterna. I veckan tillsatte justitieminister Morgan Johansson (S) en utredning som ska behandla frågan (TT 13/12). Regeringen ifrågasätter rimligheten i att särbehandla 18-20-åringar som ägnar sig åt organiserad brottslighet i gängmiljö. Utgångspunkten är de ska behandlas som andra vuxna vilket skulle innebära att även 18-åringar kan dömas till livstidsstraff. Justitieministernhävdaratt det måste finnas en möjlighet att kunna utdöma ett sådant straff om någon till exempel har begått mord.
Långa straff minskar möjligheterna för en snabb återanpassning till samhället. Samtidigt måste intressen vägas mot varandra.Desom begår allvarliga brott ska inte kunna kommalindrigareundan på grund av ålder.
Även om det ännu inte är skarpa förslag, utan direktiv till en utredning, så är regeringens utgångspunkt välkommen. Att längre straff skulle avskräcka potentiella kriminella från att begå brottsaknar belägg. Däremot fyller högre straff en annan funktion, vilken inte ska underskattas: Kriminella hålls borta från gatan. Under tiden kan de inte begå nya brott och dessutom riskerar inte brottsoffer att behöva möta sina gärningsmän på stan.
För att ett avskaffande av straffrabatten ska kunna ge någon effekt krävs dock att de skyldiga kan lagföras från första början. När det gäller gängkriminalitet är det särskilt svårt då vittnen ofta är ovilliga att delta i en rättsprocess, av rädsla för hämndaktioner.Det vore därför rimligt attäven utreda vilka konkreta åtgärder som skulle kunna leda till att fler vågar bidra med vittnesmål.
Vidare är polisen hårt pressad och behöver mer resurser,både för att utreda gängkriminaliteten men också för att inte behöva prioritera bort andra brott. Regeringen vill förvisso se fler poliser, men vill inte öronmärka pengar till högre polislöner,vilket skulle behövas för att locka lämpliga personer till polisyrket och minska avhoppen.
När det kommer till att bekämpa gängkriminalitet finns således mycket mer som behöver göras; och det behöver göras så snart som möjligt. Om inte regeringen visar mer handlingskraft kommer problemet bara att växa sig större och bli än mer svårhanterligt.
