Varför ska skattepengar läggas på kultur? För en som jag som är övertygad om att kultur faktiskt behöver stöd av offentliga medel för att ett fritt kulturliv ska kunna blomstra är det ändå en fråga som varit pinsamt svår att brottas med.
Eller ja, det var det fram tills göteborgslegenden Håkan Hellström bytte skivbolag till det lilla bolaget Woah Dad.
Innan Woah Dad kom svaret inte så lätt till en. Till skillnad från andra mer handfasta politiska områden där man kan mäta effekter i antal lösta brott och bättre eller sämre betyg i skolan, tvingades den som ville försvara offentlig kulturpolitik dra till med obekvämt luddiga begrepp. ”Det är bra för demokratin”. ”Det bevarar kulturarvet”. ”Det är en del av samhället”.
Sen tog Woah Dad fram mobilappen Det är så jag säger det, där man för en liten summa fick spela ett käckt pusselspel baserat på Håkan Hellström-citat. Och alla bitar föll på plats.
Innan det var den mest besvärande invändningen om någon la konkurrenskortet. Kultur har ju nämligen god potential att gå runt på egna ben om det är något människor gillar tillräckligt mycket. Skattemedel skulle alltså bara gå till sådant folk inte gillar? Det lät inte trovärdigt.
Sen deltog Woah Dad aktivt för att få fram Lisebergsattraktionen ”Klubbland”. ”En interaktiv upplevelse, där besökaren ska få komma nära idolen och känna sig som en del av hans värld”. Sen såg de till att Håkan Hellström skulle spela på Ullevi igen bara året efter att han hade gjort en legendarisk ”once in a lifetime”-spelning just där.
Och så vidare.
Det Woah Dad med sin spektakulära utsäljning av Göteborgs absolut mest älskade artister bevisar är att kulturen verkligen behöver en fristad från kapitalismen. För visst, även om det är svårt att mäta är det få som skulle påstå att Håkan Hellström med sin kulturinsats inte varit viktig både för Göteborgs självbild och i många människors liv. Lika uppenbart, men omätbart, är det att Woah Dad med varje nytt, fantasifullt sätt att tjäna pengar på Håkan Hellströms artisteri samtidigt dödar en liten bit av det som gör musiken och hans gärning speciell och förvandlar den till en vinstdrivande affärsidé efter en modell som är lika unik som en cheeseburgare på McDonalds.
Det är en av kapitalismens stora baksidor. Ingenting är heligt, allt kan förvärldsligas. Till och med känslan av att vara ung och kär i Göteborg. Innehållet i din favoritlåt. Minnena av en konsert. Allt.
Därför behöver skattebetalarnas pengar också gå till kultur, en liten oas bortom vinstintresse och nyttotänk. För även om kapitalismen skapar arbete och pengar och välfärd så riskerar det samtidigt att, som Woah Dad gör, äta upp allt det vi gillar och värdesätter mest och bara lämna ett flottigt papper med gula ostbitar kvar.
Poplegenderna Bob Hund och Henrik Berggren är också signerade hos Woah Dad. Undrar hur deras app kommer se ut.
Uppdatering: I en tidigare version av denna text stod det att Woah Dad släppt Håkan Hellström-emojis. Det är inte Woah Dad som står bakom dessa.
