Det är lätt att vänja sig. Särskilt om man betraktar händelseutvecklingen på avstånd. På senare tid har det var och varannan dag rapporterats om handgranater som sprängts i olika delar av Malmö. Hittills i år har ett trettiotal sprängningar ägt rum i staden – senast i helgen, nära ett studentboende. Polisen tror att granaterna smugglats in från det forna Jugoslavien.
Göteborg är som bekant inte heller skonat från gängkriminaliteten. Antalet skjutningar ökar både här och i Malmö. En nyligen publicerad studie i Läkartidningen visar att 58 personer skottskadades under 2013 och första halvan av 2014 i Göteborg. Tio av dessa avled. Situationen har knappast blivit bättre sedan dess. Snarare har gängvåldet blivit mer påtagligt.
Att de kriminella gängens makt ökar är allvarligt. Polisen har i en kartläggning identifierat 55 områden i 22 städer där man bedömer att gängen har stor påverkan på lokalsamhället. Ett sådant område är Biskopsgården där två personer i mars mejades ned med automatvapen på en fullsatt restaurang.
Hade restaurangskjutningen inträffat i ett mer välsituerat bostadsområde hade intresset från riksmedia och ansvariga politiker garanterat inte blåst över så snabbt. Tyvärr är det ingen hemlighet att det som utspelar sig där få journalister och makthavare bor inte anses ha samma tyngd. När en bil sprängdes i Torslanda förra månaden med fyra döda – däribland en liten flicka och en gängledare från norra Biskopsgården – var intresset således också ganska begränsat.
Det finns flera sätt att stärka polisens arbete. Utvidgade befogenheter att punktmarkera kriminella gäng, hårdare gränskontroller, enklare rutiner för husrannsakan.
I grunden måste vi dock komma åt de sociala orsakerna. Den grova kriminaliteten har inte dykt upp från ingenstans. Segregationen växer, och den förvärras av att den sociala utsattheten kombineras med ett etniskt utanförskap. Tre av fyra gängmedlemmar är första eller andra generationens invandrare. Allt för många förortsungdomar känner idag ingen eller låg tillit till svenska samhällsinstitutioner. De återkommande bilbränderna ska delvis ses mot den bakgrunden, återkommande stenkastning mot polis- och ambulanspersonal ska det definitivt. En växande föreställning om Sverige som rasistiskt, en skola som fallerar, en arbetsmarknad som utestänger, föräldrar som tappat sin auktoritet i en ny miljö. Att gängen lätt kan rekrytera under dessa omständigheter borde inte förvåna någon. Bristen på vuxna förebilder är förödande.
Utmaningen är stor, men inte omöjlig. Utbildnings-, arbetsmarknads- och migrationspolitiken skulle behöva läggas om omedelbart. Men framförallt måste medelklassen inse att situationen också angår dem.
