Den svenska vargstammen uppgår till cirka 400 djur. Om det inte vore för licensjakten skulle antalet vargar vara ännu större. Vargen är en nygammal gäst i svenska marker. Under decennier verkade den svenska staten för att bli av med vargen, som betraktades som ett skadedjur. I mitten av 1970-talet var den i det närmaste utrotad. Den omsvängning som skett i vargpolitiken sedan dess säger något om hur svenska värderingar på kort tid förändrats – från nyttotänkande till abstrakta principer.
Några älskar vargen. Andra skräms av den, inte minst de som lever med vargen in på knuten. Rovdjurets närvaro innebär faktiskt både kostnader och risker. Hundar och tamdjur attackeras regelbundet. Angrepp mot människor är mycket sällsynta. Men bara vetskapen om att de förekommit gör att inte alla vill släppa iväg sina barn utan uppsikt.
I storstäderna är opinionen en annan. Det är framförallt Miljöpartiet – i dag ett urbant elitparti som på många sätt förkroppsligar samtidens känslokult – som har varit pådrivande för fler vargar i Sverige. Partiet har i takt med att det blivit mer väletablerat också kommit att omfamna centralstyre, moralism och symbolpolitik i allt större utsträckning.
Ur ett rationellt nyttoperspektiv är den svenska vargpolitiken tämligen obegriplig. Vargen är globalt sett inte utrotningshotad. Sibirien är 29 gånger större än Sverige och där finns enorma obebodda områden där vargen kan ströva fritt. I hela Ryssland räknar man med en stam på 25 000 till 30 000 individer. De enorma summor som plöjs ned i den svenska vargstammen skulle göra betydligt större nytta för viltvården där. Den Mp-märkta miljöpolitiken utmärks i detta fall, liksom på andra områden, av insatser som för stora kostnader ger liten global effekt.
Nyttotänkandet skulle behöva återupprättas. Det skulle både varg och människa tjäna på.
