Regeringen ger efter för kraven från Vänsterpartiet och vill nu höja skatten på investeringssparkonton från och med årsskiftet. Som vanligt försöker Vänsterpartiet rättfärdiga denna skattehöjning genom att slå mot"de rika". Till DN säger deras ekonomisk-politiska talesperson Ulla Andersson att sparformen "gynnat de som har allra mest inkomster av kapital" (9/9).
Det är en lögn att investeringssparkonton enbart skulle vara till för rika. Hundratusentals svenskar använder just denna sparform för att spara till sin pension.Med en sniken regering – som vill höja skatter såväl på arbete som på sparande – kommer det dock bli svårare för låg- och medelinkomsttagare att kunna spara.
Redan i dag är det problematiskt att många människor, i synnerhet unga, inte har någon buffert: Enligt en undersökning som inkassoföretaget Alektum gjorde år 2016 bland unga vuxna saknar en tredjedel en buffert på 10 000 kronor. Det ligger i linje med den undersökning som samma företag gjorde året dessförinnan, där en fjärdedel av alla vuxna uppgav att de saknade en buffert på 10 000 kronor. Med ett förslag somde rödgrönasskickaskontraproduktivasignaler som knappast kommer uppmuntra fler till att spara.
Frågan borde inte ens handla om vilken nivå skatten bör ligga på, utan om varför det överhuvudtaget ska finnas en skatt på sparande. Pengarna som sätts in på sparkontot har redan beskattats en gång. Att staten ska ta en till bit av kakan från medborgare som har lagt undan en del av sin inkomst är klåfingrigt.
Nu måste de borgerliga partierna reagera lika starkt som när regeringen ville att fler löntagare skulle betala statlig inkomstskatt – ett förslag som drogs tillbaka efter att Alliansen hotat med misstroendeförklaring.
Särskilt Moderaterna har nu möjlighet att återfå väljarnas förtroende. Ulf Kristersson (M) bör agera kraftfullt mot regeringens huvudlösa förslag. Han är ekonomisk-politisk talesperson och har mandat att göra det i sin nuvarande roll, ett mandat som stärks ytterligare av att han ser ut att bli nästa partiledare – och den borgerliga statsministerkandidaten.
Det är inte oppositionens uppgift att släppa igenom förslag som saknar stöd i kammaren. Här skulle de borgerliga partierna kunna öppna upp för ännu en misstroendeförklaring – som bör riktas direkt mot finansministern som är ansvarig för budgetens helhet. Det mest logiska vore dock att utmana regeringen med en gemensam budget. Att Centerpartiet och Liberalerna vägrar göra detta är ett svek mot de egna väljarna.
