I det offentliga Sverige har ”normkritiken” fått nästan helig status. Att vara normbrytande har blivit det primära, vilka normer som ska brytas och varför har blivit sekundärt. Nu har en genusforskare vid Örebro universitet fått2,5 miljoner kronor i statligt bidrag för att konstruera lastbilar för kvinnor. Detta kan vi tacka den statliga myndigheten Vinnova för.Myndighetenhar ett helt program för att premiera ”genusforskning för jämställdhet”.
“Transportbranschen har traditionellt utformats av män för män. I dag finns det ett ökat intresse från kvinnor att söka sig till branschen men lastbilen är ibland ett hinder”,säger projektledaren Dag Balkmar, forskare i genusvetenskap vid Örebro universitet, i ett pressmeddelande.
Vi ska alltså förståatt transportsektorn är mansdominerad pågrund avatt det är män som har utformat lastbilarna. Som om allt som ska användas av kvinnor måste ha utformats av andra kvinnor för att vara funktionsdugligt. Det här sättet att se påolika företeelserär typiskt för den normkritiska våg som har sköljt över Sverige. Och det är inte bara när det gäller könstillhörighet som man resonerarpå det här sättet, även i fråga om etnicitet, funktionshinder och sexualitetgår tankegångarna igen.
Vinnova är bara en av flera myndigheter som okritisktharanammat normkritiken. Tidigare i veckan bjöd Skatteverket in aktivisten ”Genusfotografen”föratt utbilda medarbetare om normkritisk kommunikation. Som om det inte vore nog upplät de dessutom sitt twitterkonto åt att sprida hans budskap, som bland annat inkluderade att ”mannen och det manliga är norm”. Man kan invända mot budskapet i sig: att mannen alltid är normen har blivit en allmän sanning, men hur sann är den egentligen? Framförallt bör man fråga sig varför Skatteverket sprider detta.På vilket sätt är det förenligt med myndighetens uppdrag?
Det är anmärkningsvärt attdegenusvetenskapliga teorierna fått så stort genomslag när de är allt annat än vetenskapliga. Visst finns det skillnader mellan män och kvinnor. Vissa är biologiska, andra socialt konstruerade. Problematiken ligger inte i att det forskas om detta, utan i att den så kallade forskningen tenderar att styras av ideologiska övertygelser. Nästan uteslutande bortses från biologiska faktorer och i stället tillskrivs de sociala överdriven betydelse. Vidare tenderar varje skillnad att betraktas som ett tecken på en bakomliggande förtryckande struktur, som i fallet med de normbrytande lastbilarna. Med det reduceras jämställdhet till en fråga om representation.
