I trafiken finns regler att förhålla sig till. Vi har bestämt oss för att man ska köra på en viss sida av vägen för att det inte skulle fungera att köra i båda filerna samtidigt. Vi har övergångsställen där bilister har skyldighet att släppa fram fotgängare och i trafikerade korsningar finns ofta trafikljus som reglerar vem som får åka när. Dessa, och en stor mängd andra regler, har vi för att trafiken ska flyta på så smidigt som möjligt och för att undvika krockar.
Allt detta kan tyckas självklart. Och det brukar det också vara – i alla fall när det gäller just bilkörning. Annat är det när det gäller svenska språket. Där tas reglerna sällan på lika stort allvar. Men även i språket kan det ske krockar om regler inte följs. Nog för att grammatikregler kan vara krångliga, och i vissa fall kan upplevas som överflödiga, men även de finns av en anledning: för att vi ska kunna förstå varandra.
Den senaste veckan har det pågått en debatt om ”de och dem” efter att gymnasieläraren Henrik Birkebo i en debattartikel föreslagit att de och dem bör avskaffas och ersättas med ”dom” (SvD 22/10). Anledningen är att eleverna har för svårt att lära sig skillnaden. ”Det känns som ett förlorat slag.” skriver Birkebo.
Men slaget är inte förlorat förrän kraven på eleverna sänks. För vad får vi för skola – och för samhälle – om lärarna drar sig för att lära ut sådant som är ”svårt”? Om inte ens lärarna tror på elevernas förmåga att tillägna sig en viss kunskap, hur ska ungdomarna själva göra det?
Den dåvarande folkpartiledaren Lars Leijonborg skrev år 2002 tillsammans med sin efterträdare Jan Björklund boken ”Skolstart - dags för en ny skolpolitik”. I den skriver de om rädslan för att skolan blir en “snällfälla”: ”En skola som inte ställer krav lurar eleverna, för livet innehåller krav.”
Att sänka kraven är dock inte bara att lura eleverna, utan också att ta ifrån dem viktiga verktyg; i detta fall verktyg för att kunna uttrycka sig nyanserat. Tidigare i år skrev författaren Theodor Kallifatides att: “Jag vill inte vara språkpolis. Däremot vill jag att det ska vara möjligt att tillägna sig ett nytt språk, och ett språk utan regler är inte ett språk utan ett signalsystem för de invigda.” (SvD 27/8)
Det är inte regler som är exkluderande, utan avsaknaden av dem. Ett språk med underförstådda regler, snarare än officiella, gör det svårare att tillägna sig. Det slår hårdast mot dem som står långt utanför samhället och som behöver språket för att ta sig in.
