Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Ge Kristersson en chans först

På söndag ska Liberalerna besluta sig för vilken väg de ska gå. Det rimligaste för Sverige, för borgerligheten och för Liberalerna själva borde vara att villkora sitt stöd och sedan ge Kristersson en chans.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Nästa vecka kan Sverige ha en regering. Det vore efterlängtat givet de samhällsproblem som väntar på att lösas. Men en regering, vilken som helst, är inte per definition bra på att lösa de akuta samhällsproblemen. Det finns betydande ideologiska skillnader mellan blocken beträffande såväl problembeskrivning som praktisk politisk. Dessa skillnader var högst reella och relevanta när väljarna lade sin röst i början av september förra året.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Att Sverige behöver en regering råder det inga tvivel om. Men en så kallad mittenregering eller ens ett sådant samarbete, bestående av S+MP och C+L (de sista kan utan överdrift betecknas som riksdagens mest högerorienterade partier i ekonomiska frågor), som dessutom blir beroende av Vänsterpartiet kommer knappast att kunna uppbåda den handlingskraft som behövs. Därför borde en alliansregering vara det självklara alternativet för varje liberalt sinnad väljare, eller i andra hand en 3-2-1 lösning som den som Ulf Kristersson (M) presenterade i början av hösten.

Under måndagen höll Liberalerna möten med de två statsministerkandidaterna. Efter sammanträdet har flera tunga partiföreträdare meddelat att de önskar att partiet ska ändra uppfattning i regeringsfrågan. Bland dessa finns riksdagsledamoten och partistyrelsemedlemmen Robert Hannah som till Expressen säger att: ”det här är inte ett val mellan SD och S, det är ett val mellan S och M och jag litar på vad Kristersson säger om SD. Jag är inte rädd att fälla honom annars i så fall. Det viktigaste är att vi löser de samhällsproblem som finns” (7/1). Till skaran sällar sig också den ekonomisk-politiske talespersonen tillika partistyrelsemedlemmen Mats Persson, liksom Gulan Avci, också hon partistyrelsemedlem och partiets talesperson i integrationsfrågor.

Hannah (L) har en viktig poäng: Liberalerna och Centerpartiet kan, om de ger Kristersson en chans att bedriva den allianspolitik som de fyra partierna gick till val på, när som helst antingen lämna regeringen (varpå den då troligtvis faller) eller, om de väljer att stå utanför och enbart ingå i ett budgetsamarbete i riksdagen, fälla regeringen genom att inte rösta för dess förslag. Sverigedemokraterna kan därmed aldrig påverka en hel eller halv alliansregering på det sätt som utmålats så länge C och L är trogna sina ideal. Och varför skulle de inte vara det?

En borgerlig regering kommer ibland att behöva samverka över blockgränsen. Det är bra för Sverige då behovet av långsiktiga strukturreformer är stort på flera områden. Skatterna, migrationen, försvaret, bostadsmarknaden - bara för att nämna några. En regering ledd av Kristersson kommer bara att vara ”beroende” av SD om V, S och MP lägger fram gemensamma förslag som ett enat block, det finns i dagsläget inget som talar för att ett sådant upplägg skulle bli normen.

På söndag ska Liberalerna besluta sig för vilken väg de ska gå. Det rimligaste för Sverige, för borgerligheten och för Liberalerna själva borde vara att villkora sitt stöd och sedan ge Kristersson en chans.