Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Ge britterna vad de vill ha

Av egenintresse bör EU gå Storbritannien till mötes i utträdesförhandlingarna. Att straffa britterna för Brexit är i alla avseenden kontraproduktivt.

Det skulle inte hända men det hände ändå. Britterna röstade för Brexit, för att Storbritannien ska lämna EU. Statscheferna blev arga, medborgarna i de andra länderna blev arga, men argast av dem alla blev de liberala EU-parlamentarikerna med Guy Verhofstadt i spetsen – för att parafrasera Disneyfilmen om tjuren Ferdinand.

Raseriet har nu ebbat ut en aning, eller i alla fall vänts mot annat håll, Donald Trump och dem som röstade på honom till exempel. Och på måndagen berättade äntligen Storbritanniens premiärminister, Theresa May, om sin plan för landets utträde ur unionen. Om två år ska förhandlingarna vara klara och då hoppas May att parterna ska ha enats om bland annat fortsatt tullfrihet och praktiskt polisiärt samarbete. Men Storbritannien ska ha full kontroll över sina egna gränser, och brittisk lag ska inte längre inordnas under EU-direktiven. Det är alltså inte frågan om någon halvmesyr utan om ett fullständigt utträde ur unionen.

Ur ett svenskt perspektiv är det givetvis tråkigt att Storbritannien lämnar unionen. Britterna har inte sällan varit på samma sida som oss i olika sakfrågor. Men nu bör all svensk ansträngning läggas på att få EU att gå Theresa May och hennes förhandlingsteam till mötes. Raseriet, indignationen och besvikelsen över att engelsmännen inte längre vill vara med, bör inte ges något som helst utrymme. 

Därför är det olyckligt att Guy Verhofstadt är en av de ansvariga för Brexitförhandlingarna. Han hör till dem som kan förväntas vilja straffa de brittiska avfällingarna. Tanken är förstås att andra länder ska skrämmas; ingen ska tro att man kan få ta del av den inre marknadens fördelar utan att underkasta sig unionens tvingande direktiv och ingå i det politiska projektet mot ständigt ökad europeisk integration. På kort sikt kan det fungera och hindra att fler länder kallar till folkomröstning. Ingen av medlemsländerna vill gå miste om tullfrihet och handelsmöjligheter. På lång sikt är straffstrategin ödesdiger.

EU:s största problem är inte Brexit, utan EU självt. I stället för stadigt växande förtroende mellan länderna har misstron slagit rot och lamslagit beslutsprocesserna. Men dagens samarbetsproblem kan i framtiden komma att te sig som kärleksgnabb. Om de EU-fientliga och högerpopulistiska rörelserna fortsätter att växa och får en alltmer framträdande position i europeisk politik, kommer sprickorna att vidgas till raviner. Och vad kan bidra mer till att dessa rörelser växer än EU-politikernas arrogans?

Att använda förhandlingarna med Storbritannien för att avskräcka andra länder från att lämna unionen, är att ge bränsle till alla dem som vill se EU gå upp i rök. Det borde till och med de mest fanatiska federalisterna inse.  

Mest läst