Vändningen skedde på några få år. Även om väckarklockan, Rachel Carsons bok ”Tyst vår”, väckte uppmärksamhet internationellt, så var Sverige föregångare i termer av att omsätta varningarna i aktiv handling. I sin bok ’Den gröna vändningen’, visar David Larsson Heidenblad (2021) hur ’hoten mot klotet’ under andra hälften av 1960-talet blev en del av den allmänna debatten, genom ett omfattande engagemang i forskning, media, organisationer och frivilligorganisationer.
Miljöjournalistiken växte fram med Barbro Soller som en av pionjärerna. Forskare inom såväl naturvetenskap som humaniora engagerade sig i att sprida sina resultat publikt och i att påverka politiken, med Georg Borgström, Hans Palmstierna och Birgitta Odén som några av de mest namnkunniga. Politiker reagerade. Genom ett riksdagsbeslut etablerades Naturvårdsverket 1967. Sverige fick därmed världens första statliga myndighet med uppdrag att driva miljöarbetet.
Hoten mot klotet uppfattades som både oroande och konkreta, inte bara av professionella debattörer. Gemene man kunde observera att fisket försämrades. Att fåglar dog eller försvann. Att badsjön blev obrukbar. Att människor blev sjuka. ”Medicinerna”, det vill säga åtgärderna för att ta itu med miljöproblemen, uppfattades som mindre beska än ”sjukdomarna”. De sågs inte som direkt drabbande den egna plånboken. Det var främst ”andra”, industrin, skogs- och lantbruket skulle stå för de nödvändiga miljöinvesteringarna. För enskilda medborgare räckte det i stort med att följa budskap som ”håll naturen ren” och ”ta med skräpet hem”.
Många lantbrukare oroades av rapporter som pekade på risker för dem själva och deras miljö. När mediedebatten om kvicksilverbetat utsäde var som hetast under andra hälften av 1960-talet började landets lantbrukare på eget initiativ dra ner på användningen. När betat utsäde helt förbjöds 1978, hade användningen på frivillig väg redan minskat med 50 procent. I början av 1980-talet var det miljökonsekvenserna av rutinmässig användning av antibiotika i djurhållningen som engagerande. Både enskilda lantbrukare och LRF drev på. Engagemanget resulterade i att Sverige som första land fick en lagstiftning som förbjöd all annan användning av antibiotika för djur än den som var strikt veterinärmedicinskt motiverad.
I dag engagerar sig klimat- och miljöforskare, journalister och aktivister, för sprida kunskap om att vi måste ta ytterligare steg – att de åtgärder som genomfördes under den första ”gröna vågen” var långt ifrån tillräckliga. Hoten mot klotet är större än någonsin. Sommarens extremvärme i södra Europa, med temperaturer på över 40 grader, är enligt forskningen vad vi kan vänta oss mer av. Med allvarliga konsekvenser för människor, djur och natur, inklusive livsmedelsförsörjning.
”Medicinen” i dag är att fasa ut alla fossila bränslen för att minska växthusgaser till netto-noll. Och budskapet är att den måste delas av alla; från myndigheter, näringsliv och organisationer till den enskilda individen. Globalt och nationellt. I Sverige måste omställningen accelereras för att de klimatpolitiska målen skall nås, fastslog Regeringens klimatpolitiska råd i sin senaste rapport. Transporter, energi, skogs- och jordbruk pekas ut som områden som är särskilt viktiga att påverka. Det vill säga, hur vi reser till och från jobbet, på semester, hur maten framställs, hur våra varor förflyttas – det är bara några av de system som måste förändras. Självklart väcker det både oro och förhoppningar. Vilka jobb, tekniker och verksamheter måste förändras radikalt eller fasas ut? Vilka tekniker, innovationer och företag kan i stället få luft under vingarna och gå en expansiv framtid till mötes?
Är det för att ”medicinen” av många uppfattas som ett direkt hot mot den egna plånboken och livsstilen som budbärarna; engagerade politiker och journalister, blir allt mer utsatta för hat och hot? I januari i år rapporterade GP att miljöpartister är mest ”hotade och trakasserade” bland landets politiker, men också att risken är att alla politiker, oavsett partitillhörighet, börjar dra sig för att diskutera klimatfrågor. En av landets mest synliga klimatkorrespondenter, SVTs Erika Bjerström, vittnade i DN om att hatstormarna har intensifierats under de senaste åren. Mejlkorgen fylls med mer eller mindre grova trakasserier och hot, något som också sprids i öppna Facebookgrupper. ”– Det är som om alla spärrar har släppt nu. Det pågår ett avrättande av värdighet och respekt”, säger Erika Bjerström.
Uppenbarligen är många människor rädda för att just de skall drabbas av kostnader för klimatomställningen. Kommer plånboken räcka till pendlandet till och från jobbet? Till att hämta och lämna barn? Till räkningen för värmen?
Våra folkvalda har med andra ord en diger uppsättning problem att ta itu med. För det första skall de presentera relevanta lösningar på klimat- och miljöhoten. För det andra måste de komma med konkreta förslag på hur kostnaderna skall fördelas. Vilka skall betala mest? Vilka skall kompenseras? Sist men inte minst måste de agera för att de som sprider forskningsbaserad kunskap om klimat- och miljöfrågor kan utföra sina arbeten – utan att bli utsatta för hot och trakasserier.
