Det pågår ett politiskt gisslandrama; regeringen riskerar närsomhelst falla i spillror. Vänsterpartiet har för tredje eller fjärde gången dragit en röd linje i sanden över en av partiets riktiga hjärtefrågor. Om Socialdemokraterna inte längre ämnar stå upp för svenska arbetare, ja, då kommer de riktiga socialisterna i rummet att göra det åt dem.
Jag tror de flesta kan hålla med om att ju mindre som sägs om seriositeten i detta drama, desto bättre för alla inblandade. Många andra har redan skrivit analyser om varför partiet stundtals behöver ”sätta ner foten”, och varför partiet sedermera alltid känner sig manat att backa från sina hot när det väl blir dags att prestera. Det finns antagligen inte mycket mer att säga om just den biten.
Det som däremot tål att funderas kring är det större sammanhang som lurar bakom Vänsterpartiets olika hot. Oaktat vad vissa inom svensk borgerlighet vill påstå återfinner vi knappast någon Karl Marx eller Vladimir Lenin bland partiets medlemmar idag.
Den faktiska politisk-ekonomiska analysen som görs inom svensk och europeisk politik idag har tämligen lite att göra med motsvarigheterna på 1900-talet; pratet om ”produktivkrafter” och ”materiell bas” är mest pro-forma i den lilla mån det fortfarande existerar, och det kommer framför allt från övervintrade kufar på något bortglömt ABF-seminarium ingen riktigt bryr sig om, snarare än som en del av någon sorts levande tradition.
Den gängse analysen ser istället ut ungefär så här: tack vare ”nyliberalism” (vars intrång i regel placeras någonstans på 1990-talet) och en ständigt hårdnande girighet från rika och företagsägare har vi alla blivit fattigare de senaste 30 åren, samtidigt som Sverige fungerar allt sämre och ojämlikheten skenar.
I denna berättelse har Socialdemokraterna av någon anledning ”blivit köpta” av den nyliberala ideologin, varefter de börjat förstöra livet för vanliga arbetare, snarare än att skydda dem. Således blir det Vänsterpartiets uppgift – som det enda parti som inte sålt ut – att stå upp för pelarna i det gamla socialdemokratiska bygget.
Det är denna sorts verklighetsbild som gör att man hela tiden återvänder till ett antal specifika frågor – LAS, marknadshyror – som röda linjer. Hit men inte längre, nyliberaler! Resultatet blir en sorts symbolpolitik i ordets sanna bemärkelse; försvaret av symbolerna för en viss sorts samhälle tolkas som om det vore samma sak som att försvara hela detta samhällsbygge.
Problemet är att det inte har funkat. Vänsterpartiet kämpar, år efter år, med att försöka vinna det LO-kollektiv som (S) sakta förlorar, men trots att man är de enda som står upp för det man tolkar som Frågorna med stort F, förblir intresset alltid lika svalt. Bakom detta lurar alltid en klassdimension; faktumet att partiets egen väljarbas till stor del liknar basen hos det ack så hatade, ack så nyliberala Centerpartiet.
Ska man alltså förstå hoten om regeringskris som ett försök att övertyga partiets egna väljare om att man gör något, i enlighet med många av analyserna? Ja, för all del.
Men det går även att förstå det som sker just nu som en långdragen identitetskris: Vänsterpartiet är helt enkelt ett parti vars ideologi inte längre motsvarar dess faktiska form eller väljare. På så sätt är det likheterna, snarare än skillnaderna, med Centerpartiet som sticker ut idag. När Centern inte längre kunde låtsas vara bönder blev de något annat. Förr eller senare kommer V att genomgå en liknande process.
