Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Gür: Misströsta inte om Sverige

Sommarkolumnen: Sverige är ett land som står inför stora utmaningar. Men det är också en nation med många styrkor.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Den svenska nationen må stå inför utmaningar, men den är inte svag.
Det är inte tu tal om att vårt land står inför stora problem inom den så kallade integrationspolitiken.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Den omfattande migrationen och dess följder, den låga graden av självförsörjning bland invandrare, det tilltagande utanförskapet, den obegripliga blåögdhet som har präglat stora delar av den politiska eliten i frågor som berör kulturella trösklar kring anpassningen till Sverige, kommunernas mottagande av flyktingar, nya former av kriminalitet, tidigare oskådade fenomen som hedersförtryck och klanvälde och minskande samhällelig tillit, är några av dem.

Och dessa är inte utmaningar, som retoriken stundtals lyder, utan just allvarliga samhällsproblem som vi måste få bukt med och finna vägar att hantera och skademinimera effekterna av, ifall vi om någon generation inte ska stå inför ett Sverige som knappast någon av oss skulle vilja se.

Magnituden på dessa samhällsproblem leder allt oftare till resignation. Det kommer inte att vara möjligt att göra något åt alla svårigheter, heter det. Framtidsbilden blir att de som har pengar nog att skydda sig genom ökad säkerhet och bevakning, genom upptrappat segregerat boende och genom att betala för att undkomma dålig samhällsservice, kommer att göra så. Vi kommer därmed att se större motsättningar, ökad misstro och tilltagande samhällskonflikter, lyder prognosen.

Till del förstår jag denna dysterhet. Ty ser man till vissa samhällsfenomen, står vi inför både oroande tillbakagångar – kvinnofrid – och hittills aldrig skådade former av brottslighet – planerat våld mot räddningspersonal. Därtill står ordningsmakten ibland handfallen inför dem, om den inte till och med beter sig fnoskigt åt. Den tidigare och ihärdiga förnekelsen av hedersförtryck, polisens anti-tafs-armband, oförmågan att göra något åt att brandmän lockas in i fällor med anlagda bränder, för att sedan utsättas för stenkastning och bibliotekspersonal som måste ha tillgång till överfallslarm, är några exempel, som kan få den främsta av optimister att tappa modet.

Men en så djup pessimism är ändå inte befogad. Det finns all anledning att inte förringa problemen, men det finns större anledning att också se till och ta fasta på den svenska statsmaktens, det svenska samhällets och den svenska kulturens och normernas styrkor. Ytterst vilar vårt lands särart på dessa tre grundkomponenter; och de står var för sig väldigt starka, i jämförelse med andra länder.

Vi har fortfarande en av de mest effektiva och minst korrupta statsmakterna i världen. Dess olika institutioner fungerar relativt sett fortfarande mycket väl. Obeaktat vad vi tycker om våra politiker, har de historiskt visat sig förmögna att enas kring analysen av olika samhällsproblem och åtgärda dem i tid.

Reformeringen av pensionssystemet på 1990-talet, innan ATP-systemet blev bankrutt 2010, utgör ett utmärkt exempel på det. Skattereformen, valutaavregleringen, reformen med en oberoende riksbank är andra exempel.

Onekligen har en del överenskommelser varit riktigt usla, men reträtten från dem har å andra sidan kunnat gå snabbt till. Statsmaktens ordningsfunktioner, polis och domstolar, har visserligen chanserat på sina ställen, men det är inget bortom räddning och den tappade förmågan kan återtas med de rätta politiska signalerna.

Vi har ett starkt samhälle inte minst vad gäller vår ekonomiska förmåga. Det svenska näringslivet står sig också internationellt för att ha ett så litet land som vårt som sin bas. Arbetsmarknadens parter har sedan 1997 kunnat enas om en förhandlingsmodell som både gett produktivitetsökningar och reallönehöjningar.

Vår skatteuppbörd fungerar, och centrala samhällsfunktioner som den fysiska infrastrukturen och energisystemen är väl utbyggda. Vad gäller den mentala infrastrukturen, om uttrycket tillåts som en synonym till utbildningssystemen, har vi dock allvarliga problem och behöver ta ett ordentligt tag för att få bukt med dem. Bostadspolitiken är det stora sorgebarnet.

Svensk kultur i vid bemärkelse, vardagslivets funktionalitet, bygger på och uppvisar en mycket hög grad av tillit människor emellan. Våra normer uppmanar fortfarande till hög arbetsmoral och vikten av att göra rätt för sig, till att bedöma människor efter meriter, förtjänster och förmåga. Vår nationella gemenskap bygger på en medborgerlig idé om att vara en del av det svenska samhället, att ha internaliserat normer och kultur, och inte på etnicitet eller blodsgemenskap. Och just dessa fundamentala värderingar är också de som lagt grunden till att både vår statsmakt och vårt samhälle har de styrkor som de uppvisar och behovet att slå vakt om dem.

En positiv utveckling är att vi också i samhällsdebatten i allt större utsträckning börjat bli varse dessa styrkor. Likaså att förståelsen också växer för hur viktigt det är att gemensamma värderingar och normer så som tillit, förnuft, arbetsmoral och duglighet, upprätthålls och överförs både över generationerna och till de nyanlända som vill dela vår ödesgemenskap.

För att bistå och underlätta förmågan att få bukt med de omfattande problem som vi står inför bör vi därför inte bara genomföra politiska åtgärder som ökar självförsörjningsgraden, reducerar bidragsberoendet, stävjar utanförskapet och bekämpar kriminalitet och hedersförtryck. Vi bör även ställa in oss och vårt samhälle på att vi kommer att behöva hantera ett långvarigt och omfattande utanförskap, trots dessa åtgärder. Vi bör därför ställa om vårt utbildningssystem på så att skolans främsta uppgifter blir att bibringa kunskap och ge nycklarna till det svenska samhället, till den svenska historien och kulturen, så att utanförskapet inte ärvs av den andra generationen.

Samtidigt kommer vi att förmärka att nya former uppstår för hur gemensamma kulturella normer och värderingar upprätthålls och överförs, och vi bör uppmuntra dem.
Vi ser redan sådana företeelser som gymnasieavslutningar, studentexamen, som i allt större utsträckning fungerar som gemenskapsformerande mönster, över sociala och etniska gränser.

Värnplikten hade en sådan samhällelig hälsosam bieffekt för den manliga delen av den unga befolkningen. Men vi skulle inte kunna ersätta den med ett slags obligatorisk samhällstjänst och uppnå samma effekt, eftersom det gemensamma målet att vara delaktig i försvaret av Sverige, att bli en del av statsapparaten, var det mentala element som fick att huvuddelen av de unga männen att underordna sig ett sådant pliktsystem.
Vi kan således inte veta i förväg vilka samhällsföreteelser som ska få den rollen, men en återtagen och samtidsanpassad värnplikt för både män och kvinnor, skulle förmodligen få en sådan funktion.

Oron för att Sverige inte ska kunna få bukt med de många och omfattande problemen bygger på en misströstan om det svenska samhällets och den svenska kulturens styrka, motståndskraft och slagseghet, eller med en mer precis term, resiliens.

Alltför ofta och felaktigt framställs därför Sverige, svensk kultur och svensk nationell gemenskap och identitet som en skör blomma, en fridlyst blåsippa om man så vill, som skulle vissna och dö om kylan slog till eller jordmånen ändrades.

I själva verket är Sverige, svensk kultur och svensk nationell gemenskap att likna vid ett stort träd, en omfångsrik ek, med djupa rötter i den jord där den vuxit sedan århundraden och med en vid och utbredd krona. Den har genomlevt många vintrar och somrar, varit med om att generationer avlöst varandra i led efter led, och den har klarat sig igenom många prövningar.

Det finns anledning att vara allvarsam. Men det finns ingen anledning att misströsta. Även denna prövning kommer vi att klara. Den styrkan har vårt samhälle. Den kraften har vårt land.

Läs mer om Sommarkolumnister2016
Mest läst