Det är nästan på dagen femton år sedan EU-toppmötet i Göteborg inleddes. Toppmötets syfte, att diskutera EU:s utvidgning, tillväxt och strukturreformer, minns nog få. Det bestående intrycket är de våldsamma sammandrabbningarna mellan polis och demonstranter. Bränderna på Avenyn och skotten på Vasaplatsen är det som främst hamnat i historieböckerna.
Undertecknad deltog i flera av manifestationerna. Politiskt var jag inte mer medveten än den genomsnittliga tonåringen med vänstersympatier. Men jag kunde likt många andra berusas av känslan av att det var något viktigt som hände och att Göteborg befann sig i centrum.
Fredagen den 15 juni hade jag stämt möte med en vän på Götaplatsen och vi deltog sedan i Göteborgsaktionens demonstration. På Götaplatsen diskuterades polisens massiva insats mot Hvitfeldtska gymnasiet som dagen innan resulterat i att ett antal aktivister hade gripits.
Efter att den korta demonstrationen ägt rum började vi tåga mot avspärrningarna vid Korsvägen, utanför Svenska mässan, där toppmötet ägde rum. En kort och våldsam konfrontation utspelades nere vid Berzeliigatan. Polishundar bet demonstranter och batonger ven i luften. Efter att polishästarna drivit tillbaka folkmassan mot Götaplatsen, skingrat demonstranterna, möttes de av ett stenregn och försvann från platsen.
Sedan lämnade det statliga våldsmonopolet Avenyn. Under drygt trettio minuter drog svartklädda aktivister ned längs med gatan och krossade det mesta som kom i deras väg. I synnerhet uppehöll de sig vid McDonalds och ett bankkontor.
Som entusiastisk sextonåring var det inte svårt att svepas med i känslan av folkresning mot de kostymklädda politikerna som myllrade omkring på den avspärrade Svenska mässan. Något låg i luften under den enorma anti-Bushdemonstrationen. Många delade upplevelsen av att tillhöra en massiv folkrörelse i opposition. Det var berusande – vår generations 1968 tänkte vi.
Den revolutionsyran är sedan länge bortblåst.
Dramatikern America Vera-Zavala hävdar i en artikel att det som dödade globaliseringsrörelsen var attackerna mot World Trade Center. Utrymmet att prata om global rättvisa utplånades efter attackerna (DN 12/6). Det ligger en poäng i det. Ekonomi och välståndsutveckling, som var huvudfrågorna i den globaliseringskritiska rörelsen, hamnade i skuggan av krigen i Mellanöstern och Jihadismens nyvunna plats i rampljuset.
Men Vera-Zavala väljer att bortse från att rörelsens förhållningssätt till politiskt våld förblev olöst. Hon får även sällskap av Somar Al-Naher som på Aftonbladets socialdemokratiska ledarsida inte med en stavelse skriver om hur "solidaritetsrörelsen" misslyckades med att hantera extremistgrupper (AB 13/6).
Med gatstenarna slogs inte bara McDonaldsrutorna på Avenyn sönder. Det gryende momentum som de globaliseringskritiska hade serverats försvann när det blev uppenbart att de inte kunde lösgöras från element som sökte konfrontation till varje pris.
I antologin Vad hände med Sverige i Göteborg? som släpptes ett år efter demonstrationerna, skrev docenten i sociologi Håkan Thörn att medielogiken spelade rörelsen ett spratt: protesterna betecknades som ett nederlag för den globaliseringskritiska rörelsen när de i själva verket var lyckade. Enligt Thörn organiserades under de dagar då protesterna pågick hundratals seminarier, möten och debatter.
Det är få som minns de intressanta samtalen bredvid Kungsparken under EU-toppmötet. Det är brinnande stolar på Göteborgs paradgata och vajande fanor med Mao, Marx och Lenin i händerna på svartklädda aktivister, som etsat sig fast i det kollektiva minnet. Det behövdes ingen cynisk medielogik för att göra minnet från Göteborg 2001 till en fråga om våld.
Nu invänder säkert någon att rörelsen inte hade en enhetlig styrning. Men faktum är att man var tillräckligt organiserade för att kunna koordinera demonstrationer och sammanföra hundratals föreningar och organisationer. Att polisen var illa förberedd ursäktar inte att den globaliseringskritiska rörelsen inte tydligt nog förmådde utesluta de odemokratiska elementen.
Trots våldet är det viktigt att ta det tidiga 2000-talets globaliseringskritiska rörelse på allvar. Vid sidan av våldet fanns ett stort antal aktörer som enades under ett par gemensamma nämnare. Kritiken mot världskapitalismen var central och framförallt alla de institutioner som kom att symbolisera den: Världsbanken, IMF, WTO och de multinationella företagen.Enligt Håkan Thörn förenades rörelsen av: "Kritiken av den ekonomiska globaliseringen med utgångspunkt i ett ställningstagande för global rättvisa och ett ekologiskt hållbart välfärdssamhälle".
I en antologi med namnet Gatans Politik, som släpptes ett år efter protesterna, sammanfattade även Olle Findahl, professor i medie- och kommunikationsvetenskap, den globaliseringskritiska rörelsens position med att de pekat på "problemen och komplikationerna med en totalt fri handel".Globaliseringskritikerna hade en poäng: de insåg att den rika delen av världen ofta förvägrat fattiga länder något som de själva tagit för givet.
Lösningen de förordade, alltså en mer reglerad ekonomi, skulle i själva verket motverkat syftet att utjämna tillgången till välstånd och utveckling. Globaliseringskritikerna ställde sig på protektionismens sida, när det i själva verket var protektionismen som hade varit många västländers redskap för att hindra fattiga länder från att resa sig ur fattigdomen.
Detta var, om man ska generalisera något, den globaliseringskritiska rörelsens stora paradox. Man motsatte sig många av de frihandelsreformer som tidigare utvecklat de västeuropeiska ekonomierna. Den välståndsökning som skett i Kina och Indien och resten av Sydostasien var inte ett resultat av att man behöll den reglerade sociala ekonomin från efterkrigstiden. Det var att man under 1990-talet omfamnade många av de förändringar som möjliggjort utveckling i västvärlden.
Den friare rörligheten för varor och kapital runt sekelskiftet ledde till en enorm välståndsökning i många tidigare fattiga länder. Det var inte en problemfri utveckling.Men det förtar inte den ekonomiska globaliseringens stora förtjänst, en historiskt oöverträffad välståndsökning, som lyfte hundratals miljoner människor ur fattigdom.
Alla länder följde inte den utvecklingen. Ett fåtal valde, i linje med vad den globaliseringskritiska rörelsen förordade, att ställa sig utanför den fria handeln och vad man kallade för den nyliberala världsordningen.
Det land som under tidigt 2000-tal framhölls av många i den globaliseringskritiska rörelsen som ett exempel på en ny socialt ansvarstagande politik var Venezuela. Rollen som bångstyrig motståndare mot den ekonomiska imperialismen omfamnades av landets dåvarande president Hugo Chavez.
För Venezuela väntade en skakig resa som slutade med nästintill total statskollaps. Befolkningen är i dag, trots landets rikedomar, urfattig och saknar tillgång till de mest basala förnödenheter. All den politik som gick ut på aggressiv resursomfördelning, priskontroller, förstatliganden och demokratisk kontroll av ekonomin var, tvärtemot vad många trodde inom den globaliseringskritiska rörelsen, helt förödande.
Sommaren 2001 var för många unga människor en formativ period. Uttrycket "en annan värld är möjlig" präglade allt. Den känslan var så stark att många inte nöjde sig med möjligheten av en ny värld. En annan värld var nödvändig, och skulle uppnås med alla medel som krävdes.
Kanske var det därför som deextrema elementen visades så mycket förståelse. Man sympatiserade inte med deras metoder men kunde förstå deras idealism. Det var ändå vi - alla tillsammans - mot makten och dess knytnäve - ordningsmakten.
Den bunkermentaliteten, inte polisen eller 11 september, född ur känslan av att vara den sköna nya världens främsta och ofelbara förkämpe fällde för femton år sedan den globaliseringskritiska rörelsen.
