Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Hybris. Göteborg Energis biogasanläggning i Sävsjö syns mellan träden.
Hybris. Göteborg Energis biogasanläggning i Sävsjö syns mellan träden.

Göteborg, staden som blev ett riskkapitalbolag

Göteborgs stora problem är inte korruption eller småskaligt slöseri med skattepengar utan allvarliga strategiska misstag som begåtts över en längre tid. Ledarsidans Adam Cwejman har läst en rapport författad av Jan Jörnmark om Göteborg och finner en berättelse om en stad där politikerna fångats av det förflutnas dåliga beslut.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

När historien om Göteborg skrivs återkommer alltid två narrativ: Göteborg var uppstickarstaden i periferin som öppnade Sverige för västerhavet. En ventil mellan norrmännen och dansken som släppte in varor och öppnade för handeln. En plats där kapital och driftiga invandrare samlades. I en stad vars kultur och näringsliv byggdes med privata händer och mecenaternas omsorg. Bortom huvudstadens konventioner och regler fanns utrymme för uppfinningsrikedom och innovationer.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Därefter tog den storskaliga verkstadsindustrin fart. Göteborg blev de tunga industriernas, containerhamnarnas och skeppsbyggandets stad. Från att ha varit ett fort för den västsvenska liberalismen och stora borgerliga medelklassen tog arbetarrörelsen över staden politiskt på 1960-talet. Här fanns fler vänstersekter än centerpartiväljare.

De många mindre varven ombildades till större arbetsplatser. De stora gårdarna och landerierna försvann ur händerna på de gamla göteborgsfamiljerna och tog steget in i kommunal förvaltning. Det skedde en stor omställning – från att vara en stad där privata intressen styrde till en stad där kommunen och offentligheten spelade huvudrollen. 

Vad kommer stå i det senaste kapitlet om Göteborgs historia? Vilket narrativ kommer upprepas i någon pamflett om Göteborgs historia de kommande hundra åren som sammanfattar halvseklet 1970–2020? En viktig pusselbit finns sannolikt i den rapport som ekonomhistorikern Jan Jörnmark nyligen skrev för Skattebetalarna. 

Jörnmark är inte helt kronologisk i sin skildring av Göteborg. Han har i stället identifierat ett par teman som återkommer under Göteborgs senaste fem decennier. Det första temat, och detta kan inte vara obekant för de läsare som följt Jörnmark på denna ledarsida där han varit gästkrönikör, är utglesningen av bebyggelsen i Göteborg som kommit att bli ett signum för staden. Han skriver: ”Den starka utspridningen och den oerhört låga täthet som präglar Göteborg och dess omgivning är en av de viktigaste faktorerna som förklarar stadens särpräglade utveckling”. 

Det är mot bakgrund av detta man delvis måste förstå motståndet mot Västlänken och den regionaliseringspolitik som har lovprisats av ledande Göteborgspolitiker, senast Ann-Sofie Hermansson. Regionen har betraktats som en odelbar helhet där det aldrig råder något nollsummespel mellan olika delar – alla vinner. 

En tanke som, enligt Jörnmark, byggde på den fullständigt felaktiga premissen att Västsverige är en lika tätbebyggd region som Skåne eller Mälardalen. Göteborgsregionen har helt enkelt inte haft samma förutsättningar för en regionaliseringsstrategi som andra storstadsregioner i Sverige.

En mycket viktig iakttagelse Jörnmark gör är att sedan 1970-talet har kranskommunerna stegvis fått högre medianinkomster än Göteborgs kommun. Idag är det bara Lilla Edet som i regionen har lägre medianinkomst än Göteborg.

På sitt sätt har Göteborg börjat likna en del av de städer i Nordamerika där centrum försvagades medan periferin stärktes. Men när denna pendelrörelse sedan vände på 2000-talet, både på grund av förändrad ekonomi och människors levnadsmönster, då hängde inte riktigt Göteborg med. Man har, trots ett par år av väldigt entusiastiskt tal om kreativa näringar, blandstad och förtätning inte förmått skapa förutsättningarna för en stark kärna. 

Jämför med utvecklingen i Stockholm. Huvudstadens invånare har tagit del av en enorm välståndsökning i centrumdelen som inte skett på bekostnad av kranskommunerna. Detta kan inte, som nog en och annan Göteborgspolitiker vill göra gällande, förklaras med att de har fler myndigheter och statliga verk i Stockholm än i Göteborg. 

Huvudstaden lyckades helt enkelt hamna rätt i ett tidevarv som premierade den täta staden. Åter Jörnmark: ”Eftersom Stockholm valde en strategi som ständigt ökade frihetsgraderna i ekonomin och befolkningens möjlighet att välja bostäder medan Göteborg valde exakt motsatt väg kan man två decennier senare analysera utfallet av dessa olika strategier”. 

Göteborgs vänsterstyre har hållit stenhårt på allmännyttan och hyresrätterna – ofta med argumentet att man vill undvika gentrifiering. Stora arealer i centrala Göteborg har man i decennier behållit i kommunal ägo utan att privata pengar har kunnat komma nära dem. Omtanken om den sociala jämlikheten har fått gå före. Detta har inneburit att utvecklingen av centrumområdena försvagats på bekostnad av framsteg och befolkningsökning i kranskommunerna.

När Göteborg blev en del i en omfattande strukturomvandling på 1990-talet valde man att satsa på en serie fullständigt olönsamma offentliga projekt. Ibland med EU-pengar, ibland med lokala eller regionala medel. Göteborg skulle definieras om och få en helt ny karaktär. Detta i stället för att släppa lös produktivitetskrafterna och det offentliga ägandet. Framgångens arkitekter skulle vara kommunens politiker och tjänstemän.

Det är denna strategi som sannolikt kommer utgöra en av huvudrollsinnehavarna i berättelsen om Göteborg runt sekelskiftet för framtida generationer. Alla dessa kamelfarmer, världsbyar och andra säregna offentliga satsningar som passerat i revy. Dessa använder Jörnmark som exempel på en väldigt göteborgsk kommunal filosofi:

Enskilt är de lite lustiga och välmenande – men mönstret de bildar är betydligt mer allvarligt. I Göteborg har man inte dragit sig för att använda offentliga pengar för satsningar som det privata näringslivet aldrig hade gett sig in på. 

Under 1990-talet förvandlas Göteborgs kommun till ett märkligt konglomerat av offentligägda företag på en skala som inte går att jämföra med Stockholm eller Malmö. Tanken var att Göteborg skulle bli en evenemangsstad där tjänster och underhållning premierades. 

Bolag skapas och stora delar av den centrala stadsplaneringen underställdes idén om evenemangsstaden Göteborg. Men investeringarna lyckades inte och som Jörnmark konstaterar: ”Följden har blivit skenande underskott och att kostnaden per besökare i den alltmer hopplöst föråldrade arenasamlingen skenat så utom kontroll att Got Event under hösten 2017 tvingades upprätta en kontrollbalansräkning.”

En stor brist som Jörnmark identifierar är att Göteborg i den här tredje epoken, som vi nu lever i, drivs som en slarvigt centralstyrd kommandoekonomi. Insikterna om att det inte går att leva på gamla meriter finns i det politiska ledarskapet. Förändringsviljan likaså. Men i utförandet blir det taffligt. Politiker är helt enkelt synnerligen dåliga i rollen som affärsmän – Evenemangspolitiken blir det första bland många exempel.

Men det kommer fler. Så en dag under början av 2000-talet bestämmer sig politikerna i Göteborg, anförda av Kia Andreasson (MP), för att skattebetalarna ska agera riskkapitalister och ge sig in i vidlyftiga satsningar inom energisektorn. Det kommunala bolaget Göteborg Energi bygger en rad gasanläggningar. 

Notan blev till slut två miljarder kronor. Visserligen kom inte allt från kommuninvånarna. Staten lade in några hundra miljoner också. Man satsade helt enkelt pengar på att oljepriset skulle vara så högt att satsningen blev gynnsam. Vd:n Lotta Brändströms ord från invigningen symboliserar den kommunala hybris som är så stilbildande för denna tid i Göteborg: ”Varför gör vi den här satsningen? Vi gör det för att vi kan, för att vi vill och för att vi vet att någon måste”.

Idag värderas anläggningarna till noll kronor. Jörnmark avslutar skildringen av Göteborg Energi och Gobigas med orden att det: ”Ställer frågan om vad som är lämplig kommunal verksamhet på sin spets.” 

Häri ligger nog mycket av dilemmat som Göteborgspolitikerna måste fundera över: Vad är det en kommun egentligen ska göra? Det finns sannolikt en hel del som en kommun inte ska göra. I den här staden har vi alla exemplen. 

Skolan och förskolan, och andra kommunala kärnverksamheter, lider av allvarliga problem i Göteborg. Samtidigt som folkvalda slumpar bort offentliga pengar på näringspolitiska visioner som faller fullständigt platt. Är det verkligen vad vi vill att framtida göteborgare ska berätta om den här tiden i Göteborgs historia?

Mest läst