Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Gängkrigens riktiga offer

Fyra skjutningar – på platser där allmänheten vistas – under en och samma helg. När våldet i allt högre utsträckning äger rum på restauranger och i bostadsområden utsätts även laglydiga människor för allvarlig fara. Det är en utveckling som har negligerats och till och med förnekats.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Om sättet 2018 börjat på är en föraning om fortsättningen så kommer det att bli ett blodigt år. I fredags skedde en skjutning på en pizzeria i ett studentområde i Uppsala. Drygt 30 personer fanns på plats i lokalen och två personer skadades; en av dem var en student som ska ha träffats av misstag. Samma kväll blev två män skjutna i Helsingborg, varav en dog. 

Under söndagen skedde en skjutning i Malmö; en man sköts med flera skott när han steg ut ur en taxi. Han dog senare av sina skador. Natten till måndagen sköts en man vid Rissne centrum norr om Stockholm. Även han avled senare.

Fyra skjutningar – på platser där allmänheten vistas – under en och samma helg. Helgen dessförinnan dog en man i Vårby Gård i Stockholm efter att ha plockat upp en handgranat som låg på en gångväg nära tunnelbanestationen. Förra veckan sköts en man till döds på en pizzeria i Rinkeby.

Under förra året skedde drygt 300 skjutningar i Sverige. Målen är oftast personer med koppling till kriminell verksamhet. Den parallella rättskipningen som dessa handlingar ofta är uttryck för är illa nog även då den inte drabbar oskyldiga. 

Men vad som är än värre är att skottlossningarna ofta äger rum på allmänna platser i tätbebyggda områden. Attityden gentemot "tredje man" har – för att citera en rapport om allvarlig och organiserad brottslighet som gavs ut förra året av Polismyndighetens nationella operativa avdelning – blivit mer likgiltig. 

När våldet i allt högre utsträckning äger rum på restauranger – som på Vår krog och bar i Biskopsgården – och i bostadsområden utsätts även laglydiga människor för allvarlig fara. Det är en utveckling som har negligerats och till och med förnekats. 

Till exempel sade riksdagsledamoten Hillevi Larsson (S) i november angående skjutningarna i Malmö att hon inte är ”ett dugg rädd” trots att hon själv bor i ett område där det varit mycket skjutningar. Anledningen till att hon inte kände rädsla var att skjutningarna, påstod hon, främst hade drabbat kriminella: ”Det är alltså gangstrar som skjuter varandra. Det är naturligtvis oroväckande i sig, men ingen i allmänheten har hittills drabbats” (Riksdagens protokoll 2017/18:28).

Det är ett anmärkningsvärt uttalande. Påverkas inte allmänheten när människor tvingas bli vittnen till skottlossningar i sina egna bostadsområden? När man till och med själv riskerar att bli träffad för att man kanske råkar bo granne med en "gangster"? I juli förra året avlossades skott mot flera lägenheter i ett hus, där det bor många barn, i Rosengård. Åtta våningar träffades av skott från vad polisen misstänker var automatvapen.

Den negativa utvecklingen har ofta förskönats eller helt avfärdats av personer på ledande positioner; tongivande opinionsbildare, riksdagsledamöter, statsråd. Vissa av dem har gjort det uttryckligt, andra har helt enkelt inte velat ta i frågan överhuvudtaget, fast ansvaret för att förhindra utvecklingen har varit deras. Det är som att det är viktigare att inte bli rädd, än att faktiskt se problemen för vad de är. Under tiden har utvecklingen kunnat eskalera och fler oskyldiga drabbats.

Mest läst