Det finns några nya typer av brott i Sverige som i stort är helt kopplade till kriminalitet så som en följd av den omfattande invandringen till Sverige.
Dessa brottstyper är så skiljaktiga från annan kriminalitet i Sverige, att man i samhällsdebatten under långa perioder varit oförmögen att erkänna deras existens och att uppnå en förståelse för hur man ska förhålla sig till dem. Stundtals har det gått så långt att forskare och debattörer bedrivit ett omfattande opinionsbildande arbete för att förneka deras existens eller förringa och relativisera dem.
Fem specifika typer av brott som inte funnits i Sverige på väldigt länge eller tidigare inte existerat alls är:
- Hedersförtryck, hedersvåld och hedersmord
- Organiserat och planlagt våld mot räddningspersonal
- Klanbaserad eller släktbandsbaserad kriminalitet och rättsskipning
- Gruppbaserat sexuellt våld på offentlig plats mot flickor och kvinnor
- Gruppvåldtäkter av pojkar eller unga män
Inget av dessa brott är lyckligtvis särskilt vanliga eller kan sägas prägla det svenska samhället. (Dock är det sannolikt att förekomsten av hedersförtryck, som inte nödvändigtvis leder till våldsutövning, är nog så betydande.)
Men det är inte frekvensen av dem som är det avgörande i ett samhällspolitiskt perspektiv, utan just det sakförhållandet att dessa brottstyper är så artfrämmande för vårt samhälle.
Ta frågorna om hedersvåld eller om det sexuella våldet på offentlig plats. Bägge dessa brottstyper har övergripande kopplingar till omgivningens, släktens respektive de fysiskt omringande männens, inställning till kvinnors sexualitet (även om hedersvåld går längre än så och även riktar sig mot bland andra också homosexuella män). De brottstyperna är helt nya för det svenska samhälle som sedan många hundra år genomgått en utveckling av ett relativt ledigt umgänge mellan män och kvinnor.
Det är sålunda dokumenterat sedan 1700-talet att unga kvinnor och unga män kunde träffas vid olika offentliga sammanhang och dansa till ringlekar med romantiska och otvunget erotiska element i sångerna. (Traditioner af Swenska Folk-Dansar, Utgifvare Olof Åhlström, 1814)
”Och vi ska skära havre och havre”, sjöng man i Västergötland. ”Och vem ska havren binda och binda?/Jo det skall allra kärsten min; / var skall jag honom finna?”
I ringleken ”Åh! Ungersven växer båd smaler och lång” dansar en ung man i ringen, varefter han bjuder upp en av flickorna och knyter ett band eller en näsduk runt hennes arm: ”Åh! Ungersven drager det röda gullband;/ Så binder han det omkring jungfrunens arm. / Nå, kära min Ungersven, knyt ej för hårt! Jag haver ej tänkt rymma bort.” Men så löser pojken bandet och flickan springer ut ur ringen: ”Och Ungersven löser det röda gullband. / Så hastigt den jungfrun åt skogen sprang.”
I en annan ringdans, ”Nu vilje vi begynna en domaredans”, sjunger man ”Har du sovit hos kärestan i natt…” I senare utgåvor under 1800-talet ströks dock denna raka antydan och ersattes med ”Har du drömt om kärestan i natt…” Med urbaniseringen under det sena 1800-talet kom också en prydhet mot den lantlighet som också uppfattades som lössläppt.
Självklart är inte majoritetsbefolkningen av svenskar medvetna om dessa traditioner. Men de har likväl under generationer levt och fostrats i den allmänna acceptans av jämlika förhållanden mellan könen vilka gradvis etablerats sedan medeltiden och länkats till en kedja av företeelser som nattfrieri, logdanser, Stockholms-äktenskap, folkparksdanser, skoldanser och sambolagar.
Handlingar som hedersmord eller gruppbaserade sexuella trakasserier på offentlig plats har varit så radikala överträdelser av den etablerade traditionen, att de också har väckt berättigad harm och indignation. De har varit ”obegripliga” handlingar.
Samma reaktioner uppstår inför planerade våldshandlingar mot räddningspersonal – att med beräkning locka in brandkår eller ambulanser i fällor, för att till exempel från gångbroar kasta stenar på flera kilogram på räddningsfordon. Det är en brottstyp som aldrig tidigare har förekommit i vårt land. Det är illdåd som flagrant strider mot inte bara det nationella samhällskontraktet, utan också, sedan första Genevekonventionens tillkomst 1864 och dess föreskrift att sjukvårdspersonal aldrig kan hindras i sitt medicinska arbete, bryter mot en norm som omfattas det internationella samfundet. (Sverige anslöt sig till konventionen samma år, Osmanska imperiet 1865, Ryssland 1868, USA 1885, Japan 1887 och Tyskland 1907.)
Typiskt nog har också dessa handlingars obegriplighet lett till att debattörer och representanter för akademin (”forskare”) som förnekar existensen av företeelserna eller förringar dem, kunnat få ett stort utrymme initialt. En professor som Masoud Kamali, har med statsmaktens sanktion erhållit en position från vilken han fått förklara att hedersvåld och hedersmord inte existerar, utan är ett rasistiskt påfund. De sexuella övergrepp på offentliga platser mot unga kvinnor vilka genomförts av män i grupp, har i sin tur först förtigits och sedan relativiserats.
Förnekarnas och de förringandes roll har varit att tillhandahålla argument för de beslutsfattare och ansvariga politiker som inte behövt ta till sig det obekväma budskap som dessa helt nya brottstyper förmedlar: att Sverige med invandringen och utan att reflektera över skeendet, också fått brottstyper som antingen aldrig har förekommit i vårt land eller inte har varit synliga på kanske 800 år.
Förnekelsen och relativiseringen av dessa nya brottstyper från makthavarhåll har lett till starka motreaktioner från människor som bevittnat brotten eller som hört om dem via drabbade eller via den mediala rapporteringen. Relativiseringen har i sin tur lett till ryktesspridning, överdrivna påståenden och ibland rena falsarier.
Att just våldet mot räddningspersonal, som började uppmärksammas för mer än tio år sedan i medierna, inte har lett till större och starkare reaktioner från statsmakternas sida, har ytterligare skärpt misstron mot politikerna i huvudfåran. När till exempel moderaternas talesperson i rättsfrågor, Beatrice Ask, i dag kräver hårdare straff för våld mot räddningspersonal, kan man också erinra sig att hon år 2009, inte ansåg att det behövdes någon sådan lagskärpning, när hon som justitieminister i regeringen Reinfeldt gjordes varse fenomenet i ett besök i Malmö. (Sydsvenskan 25/3 2009)
Den svenska politiska elitens yrvakenhet inför och motvilja att förstå betydelsen av dessa nya brott - inte på grund av omfattning och storlek, men på grundval av deras radikala utmanande av den allmänna moralen och rättsmedvetandet – har lett till ett sökande av andra politiska krafter som vill ta itu med problemen, men även lämnat fältet fritt för krafter som haft främlingsfientliga eller rasistiska agendor.
Hittills har diskussionen om invandring och kriminalitet huvudsakligen handlat om ifall det behöver forskas mer eller inte om invandrares överrepresentation som gärningsmän. En fråga som inte diskuterats i samma utsträckning är invandrares överrepresentation som brottsoffer.
Fenomenet med helt nya brottstyper förknippade med invandringen, har däremot inte alls tagits upp på ett systematiskt sätt, trots att dessa brott har bärighet långt bortom kriminalpolitik och brottsbekämpning.
Ty det rör sig om företeelser som direkt utmanar de normer, umgängesformer, seder och traditioner som etablerats sedan länge i vårt land. De förekommer visserligen inte i så stor omfattning, men deras skadliga effekter på samhällsmoralen och samhällskontraktet är väl så stora, eftersom de är helt nya och ofta ”obegripliga”.
Det är dags att komma ifrån yrvakenheten och inse vikten av att bekämpa dem i deras linda.
Man krossar ormens huvud, medan den är liten, lyder ett turkiskt ordspråk.
