Sverige står inför en stor och på många håll akut lärarbrist. Därför var det väntat att både Stefan Löfven (S) och Jan Björklund (L) valde att uppmärksamma skolproblemet i sina sommartal i helgen.
De ideologiska skillnaderna var tydliga. Liberalernas och Socialdemokraternas förslag går stick i stäv med varandra. Kvalitét mot kvantitet, långsiktigt mot kortsiktigt.
Socialdemokraternas förslag är att snabbt bygga ut antalet utbildningsplatser för lärare. 3600 nya platser fram till år 2021, lovade Stefan Löfven i Vasaparken i Stockholm. Om man tänker kortsiktigt kan det låta klokt att lösa lärarbristen med att snabbt utbilda fler. Men då glömmer man problemets ursprung.
Vi har inte lärarbrist därför att vi skulle sakna utbildningsplatser, utan därför att studenter inte söker dem. Situationen har vuxit fram under flera decennier. Bristen på behöriga lärare fanns redan på 1990-talet. Då löste man det genom att anställa obehöriga, ta bort specialiseringar och ämneskrav, samt genom att snabbt bygga ut antalet utbildningsplatser, utan att skjuta till motsvarande medel. Resultatet var förstås att kvalitén och statusen sjönk - både på utbildningarna och på undervisningen.
Det är resultatet av den politiken som syns nu, både i bristen på sökande till lärarprogrammen och på de fallande resultaten i internationella jämförelser som PISA. Socialdemokraternas reformförslag är en fortsättning på den vägen.
Fler snabbt framtagna utbildningsplatser kan visserligen förbättra statistiken kortsiktigt, och skapa ett sken av att man hanterar problemet. Men samtidigt fortsätter utarmningen. Läraryrket kommer inte att bli mer attraktivt för framtida studenter om kraven ytterligare sänks och resurserna tunnas ut. Reformen lämnar symptomatiskt nog frågetecken kring finansieringen.
Liberalernas förslag är att lärare efter tio år i yrket ska ges möjlighet att fortbilda sig. För kommunerna blir det obligatoriskt att släppa iväg lärarna. Staten ska skjuta till två miljarder kronor per år. Liberalerna vill också höja intagningskraven till lärarutbildningen, och förlägga vidareutbildningen till sex av universiteten. Det kan låta som fel åtgärder vid akut brist. Men det skulle vara att våga gå på orsakerna bakom bristen.
Reformerna skulle betona att läraryrket är ett kunskaps- och karriäryrke där man kontinuerligt utvecklas. Det är insiktsfullt - för där någonstans ligger läraryrkets glömda attraktivitet - chansen att få fördjupa och vidareutveckla sig.
Jan Björklunds förslag, som han lade fram under talet i Göteborg, har som nackdel att skolan under en period måste fortsätta som den gjort hittills, och lösa bristen på utbildade lärare med att anställa andra kategorier. Men det skulle kännas mer acceptabelt om vi visste att det samtidigt pågick ett arbete som syftade till att verkligen lösa det grundläggande problemet.
