Den 17 januari 1945, kort efter att sovjetiska trupper trängt in i Budapest, satte sig den svenske diplomaten och affärsmannen Raoul Wallenberg i en bil med sin chaufför. Målet var det sovjetiska högkvartetet i Debrecen 20 mil österut. Wallenberg hoppades kunna diskutera frågor om den överlevande judiska befolkningen. I utkanten av Budapest greps de båda av sovjetisk militär. De fördes med tåg till Moskva för att kastas i fängelse. Den då 32-årige Wallenbergs slutliga öde är fortfarande okänt. Det dåtida svenska ointresset av att få hem honom är en kvarvarande skamfläck.
100 år efter hans födelse är 2012 utropat till Raoul Wallenbergåret. Under en dramatisk period från sommaren 1944 och ett halvår framåt spelade han en avgörande roll för att rädda judiska liv i den ungerska huvudstaden.
Wallenberg var inte alls yrkesdiplomat och slumpen förde honom till Budapest. I januari hade USA inrättat organet War Refugee Board, för att ge skydd till offren för nazisternas framfart. I Ungern skedde under våren en total utrensning av den judiska befolkningen på landsbygden. En räddningsorganisation på plats var nödvändig, men då USA låg i krig med Ungern måste den ledas av någon från ett neutralt land. Via personkontakter kom valet att falla på den unge och språkkunnige affärsmannen Raoul Wallenberg, som arbetade på en svensk-ungersk handelsfirma. Formellt placerades han på svenska ambassaden.
Lagom till Wallenbergåret har två böcker om honom utgivits (fler är på väg). Den ena är Uppsalaforskaren Paul A Levines omdiskuterade Raoul Wallenberg i Budapest (Historiska media), där han säger sig vilja avliva ”myterna” om Wallenberg, och den mer episkt inriktade, och medryckande, Raoul Wallenbergs sista dagar av journalisten Alex Kershaw (Natur&Kultur).
Levines bok har sina förtjänster, genom att sätta in Wallenbergs insatser i ett större sammanhang. Den svenska legationen hade till exempel sedan länge varit engagerad i arbetet med att skydda judar. De berömda skyddspassen konstruerades från början på den schweiziska ambassaden, även om de skulle utvecklas än mer av Wallenberg. Samtidigt upplever jag bitvis boken som problematisk. Levines fixering vid att avliva myter (stundtals obetydligheter) återkommer på var och varannan sida. Det blir i längden tröttsamt. Hans i och för sig vällovliga avsikt att lyfta fram andra aktörer gör också att bilden stundtals blir vag om Wallenbergs egna insatser. Där är Kershaws bok, i mycket byggd på ögonvittnesskildringar, överlägsen.
Att Wallenberg gjorde stor skillnad är uppenbart. Han fick ekonomiska resurser. Han köpte in rivningsfastigheter i centrala Budapest, förklarade dem som skyddsterritorium – ”svenskhusen” där judiska invånare kunde placeras. Han byggde upp en organisation på flera hundra medarbetare. Han knöt kontakter som gav honom möjlighet att personligen oförtröttligt ingripa för att rädda gripna personer.
Wallenbergs ovanliga viljestyrka framkommer i ett brev till hans mor från sommaren 1944, då tillfälligt lugn rådde, och han besökt ett österrikiskt interneringsläger: ”Kommendanten vägrade först att träffa mig, sedan skulle han ge mig fem minuter, och till slut, efter fyra timmars förhandlingar, lyckades jag få 80 personer frisläppta samma dag och återsända till Budapest. Det var en gripande syn”.
En annan episod, efter den fascistiska pilkorskuppen under hösten då helvetet åter brutit loss i Budapest, återberättas i Levines bok av en tillfångatagen fotograf som skulle skjutas ned: ”Där stod vi, och plötsligt dyker han (Wallenberg) upp med en lastbil full med poliser, vanliga Budapestpoliser. Och så kom han fram och pratade med den ungerske nazistledaren som var där, pilkorsaren, och de släppte allihop”.
Bakom myten finns alltid människan. Men få hjältar är så värda att hylla som just den människa som under de svåraste omständigheter ger prov på oväntat mod, moralisk resning och handlingskraft. Wallenberg är ett sådant exempel och det kommande hyllningsåret sällsynt väl motiverat.
Fredrik Tenfält