Artighet har lite i skymundan blivit ett debattämne under högsommaren. Utlandskorrespondenter har återvänt till Sverige och reagerat över svenskars brist på hyfs och hövlighet. Författaren Andres Lokko, bosatt i London, hade för några veckor sedan en längre utläggning i radions P 1 om britters och svenskars uppträdande, en jämförelse som inte utföll till svenskarnas fördel. En kvinnlig radiokorrespondent berättade om hur mycket bättre hon som gravid bemöttes i USA jämfört med i Sverige.
Vi svenskar vill gärna betrakta oss som väldigt moderna människor, inte minst när vi kommer utomlands. Synen på oss är inte alltid lika översvallande. Själv fick jag mig en minnesbeta för många år sedan när jag tågluffade i Östeuropa.
Jag skulle ta mig hem till Sverige från Warzawa och satte mig i en nästan fullsatt tågkupé. Efter ett tag kom jag i samspråk med en yngre polack som skulle till Österlen för att plocka grönsaker. Han var tacksam för att ha fått kontakt med en svensk som kunde lotsa honom rätt.
– Jag förstod direkt när du kom in i kupén att du var svensk, förklarade han. Du hälsade inte.
Jag kände mig uppriktigt sagt som en obildad barbar. Sedan dess har jag varit försökt vara noggrann med att hälsa när jag kliver in i tågkupéer, särskilt utomlands. I Sverige får man ibland vara lite mer försiktig.
Fransmän och särskilt parisare har länge haft rykte om sig för snorkighet, framför allt mot dem som inte till fullo behärskar det franska språket. I den mån detta varit riktigt måste en betydande omsvängning ha skett. Sommarens semester i Frankrike var en enda uppvisning i artighet och vänlighet.
I Paris gick inte att veckla ut en karta innan någon vänlig person dök upp och frågade om han eller hon kunde hjälpa till. Många pratade engelska och tyckte uppenbart om att få praktisera kunskaperna. På lägenhetshotellet i normandiska Le Touquet blev det allt mer behagligt med alla artiga ”bon jour” och ”bon soir” från medgäster, liksom det självklara ”pardon” vid minsta knuff i matbutiken.
Tillbaka till Paris skulle vi åka med tåg. Belamrade med väskor stod vi vid en busshållplats och väntade på en buss som inte kom. Det började bli kritiskt med tid. Då stannar plötsligt och självmant en bil med en fransyska och hennes mor:
– Skall ni kanske till stationen i Etaples? Ni får åka med oss, förklarar kvinnan som egentligen inte alls var på väg åt det hållet.
Kanske hade vi bara tur. Men vem vill inte återvända till ett sådant land?
Nu beror förstås allt på vad man man jämför med. På finlandssvenska Yle-kanalen kåserade Anna-Lena Laurén, tidigare GP:s Moskvakorrespondent, för några år sedan om hur skönt hon tyckte det var att komma till Sverige och uppleva svensk artighet, något som finländarna enligt henne mer borde ta till sig.
Alltför överdriven artighet kan å sin sida ha konsekvenser. Forskare undersökte för några år sedan varför så många britter omkom vid Titanics förlisning. Svaret var att det berodde just på artighet. Medan fartyget gick under stod britterna artigt och väntade på sin tur att få komma i livbåtarna.
Någon klok person har sagt att humor är den olja som får det mänskliga maskineriet att gå runt. Egentligen är det nog i grunden samma funktion som artighet och uppmärksamhet mot andra människor har.