Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Bild: Ernst Henry Photography

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Framtidens socialdemokrater är inte reaktionärer

Förslaget från Socialdemokraternas vänsterflygel om en återgång till 1900-talets radikalt socialistiska politik är inget framgångsrecept.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Socialdemokratin i Europa har det inte lätt. Den partifamilj som i många länder var statsbärande kan idag, lite grovt, inordnas i två kategorier: Partierna som stagnerar långsamt eller de som kraschar spektakulärt. Undantagen får man leta efter.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I Österrike har Socialdemokraterna stadigt minskat i val efter val. En liknande utveckling har finska SDP gått till mötes. Den tyska motsvarigheten har en liknande långsam nedåtkurva. Socialdemokraterna i Danmark har befunnit sig på en stabil nivå omkring 26 procent av väljarstödet. Men det är långt ifrån de 40 procent som de - i likhet med svenska SAP - hade under sextiotalets slut. Lite ljusare ser det också ut för brittiska Labour som, givet att Theresa Mays impopularitet står sig, kanske kommer styra landet inom kort.

Sedan har vi de partierna som kämpar för sin överlevnad. Franska Socialistpartiet förlorade 249 mandat i senaste valet och fick 7,5 procent av väljarstödet. Det återstår att se om de stannar på den nivån eller om missnöjet med president Macron och hans parti En Marche innebär att lyckan vänder. Grekiska Pasok är nere på samma nivåer som sina franska kollegor. Det polska tidigare regeringspartiet finns idag inte ens representerat i Sejmen. De nederländska Socialdemokraterna är inte långt bättre, i senaste valet fick de 5,7 procent av väljarstödet.

I dessa länder har socialdemokratin tillintetgjorts som politisk kraft. Även om den repar sig måste det vara ett hårt slag mot självbilden hos en politisk rörelse som betytt så mycket i Europa under mer än hundra år.

Undantagen då? De portugisiska Socialdemokraterna har behållit ett stadigt stöd i opinionen och sedan 1970-talet pendlat mellan att vara största eller näst största parti i parlamentet. I stället för att samarbeta i någon storkoalition, som många andra europeiska socialdemokrater gjort, tog man in två radikala vänsterpartier efter senaste segervalet.

Det är mot bakgrund av den här dystra fonden som man ska förstå utspelet från Reformisterna, en nystartad S-förening för ”ekonomiskpolitisk reform- och idéutveckling” som på DN Debatt lanserar ett program som syftar till att ta Socialdemokraterna framåt med utpräglad vänsterpolitik (4/2). Rädslan för en högersväng i samband med C/L-samarbetet är befogad. Uppgörelsen med dessa partier och MP fick en del inom S-vänstern att grina illa.

Reformisterna föreslår därför löntagarfonder, förbud mot privata utförare i offentlig sektor, borttagande av budgettak samt massiva statliga investeringar. Det är en allt-åt-alla politik som snarast skulle passa i Vänsterpartiet. Återgången till slopat budgettak, höga offentliga utgifter och ökad skuldsättning låter lockande för den vänster som inte har något emot att åderlåta landets befolkning och näringsliv på pengar. Men den mer nyktra socialdemokratin insåg redan på 90-talet att det här inte var en långsiktigt hållbar väg.

Tredje vägens socialdemokrati, som företräddes av personer som Gerhard Schröder och Tony Blair, må inte vara på modet idag. Men det var politik som behövdes för att behålla välfärdens styrka och framförallt för att vinna val. Bevisen för att framgång för Socialdemokrater i vår samtid stavas vänsterradikalism saknas.

De portugisiska socialdemokraterna drog visserligen tillbaka högerns hårda sparpaket, tillsammans med två kommunistpartier, men deras popularitet bygger också på ekonomisk framgång tack vare skattesänkningar och efterlevnad av EU:s finanspolitiska regler.

De senaste två decenniernas mest populära socialdemokrater är alltjämt de som gått mot mitten. Detta gäller både för Sveriges socialdemokrater och brittiska Labour men även för Socialisterna i Chile eller Socialdemokraterna på Nya Zeeland.

Pragmatisk socialdemokrati får mer gjort och är mer uppskattad av väljarna än den, namnet till trots, reaktionära ”reformism” som förfäktas av SAP:s vänsterflygel. Det finns mycket som 2000-talets socialdemokrater missade: som problem med heterogena samhällen, populism och en snabbt föränderlig global ekonomi. Inget av detta löser man emellertid med överdrivet statskramande socialism från förra seklet.