Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Illustration av svälten i Norrland från mitten av 1800-talet. Bild: Sveriges Radios förlag

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Från svält till överflöd på 150 år

    I tider av nya tullar, handelskrig mellan Kina och USA och protektionism framstår det som en ännu viktigare att minnas vad som gjorde frihandelsnationen Sverige rikt en gång i tiden, skriver gästskribenten Joakim Broman.

    GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

    När den sista maten tagit slut skrapar de av håret från kohuden, skär den i små bitar och äter upp den. Därefter återstår bara ett par gamla kängor, som måste kokas länge för att tjäran ska försvinna. Ändå finns smaken kvar, och det bränner i halsen när de små skinnbitarna ska sväljas.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Familjen överlever till sist vintern. Farbror Noak kommer i sista stund till stugan med en tjuvskjuten ren.

    Erik Gideonssons skildring av svältåret 1867 – han var nio år vid tillfället – är en av många starka berättelser som återfinns i Magnus Västerbros Svälten – hungeråren som formade Sverige (Albert Bonniers förlag). Det är en utmärkt bok, engagerande och kunnigt skriven, och väl värd det Augustpris den kammade hem i höstas.

    Vintrarna 1867 och 1868, för 150 år sedan, kan kännas avlägsna på många sätt. Dels förstås för att ingen som upplevde dem lever idag, vilket i och för sig är en skenbar distans. Den som är född på 1930-talet har kanske en förälder som var barn då. För många svenskar är svältåren förmodligen bara tre generationer bort.

    Men berättelserna kan också kännas främmande för att det är svårt att föreställa sig att Sverige var så fattigt. Bondesamhällets armod är väsensskilt från konsumtionssamhällets överflöd. I en tid där många pratar om hur man ska konsumera mindre för miljöns skull är distansen till barkbröd och tjärade kängor som föda enorm.

    Därför kan det vara intressant att notera att den gradvisa tillväxt som gjort oss allt rikare började på allvar under precis samma period som Magnus Västerbro skildrar. Och den kan man i stor utsträckning tacka liberaler för.

    Sverige var i mitten av 1800-talet inte bara fattigt, utan också genomreglerat. Ingen kunde fritt välja yrke eller starta företag, eftersom skråväsendet skyddade de etablerade från konkurrens. Räntan var reglerad, vilket ledde till brist på kapital, och många varor var belagda med antingen import- eller exportförbud.

    Utländska varor var tullbelagda, vilket förstås gjorde dem betydligt dyrare. I många fall krävdes pass för att resa inom landet, och när utvandringen började ta fart diskuterades till och med möjligheterna att förbjuda den.

    Dessa regleringar tog 1850- och 60-talens liberaler strid emot. Filosofin var laissez-faire, idag mest ett skällsord med koppling till nyliberalism, men då en viktig insikt om att ekonomin mår bäst av så få statliga ingrepp som möjligt. Fri konkurrens skulle råda: således avskaffade man skråväsendet och införde näringsfrihet. Man avskaffade ränteregleringen, och tog bort eller minskade tullar och import-/exportförbud. Frihandel skulle gynna såväl företag som konsumenter.

    Tullstriden vid 1865 års riksdag beskrivs i Den svenska liberalismens historia av författaren Johan Norberg som en total seger. Samma år avskaffas ståndsriksdagen, finalen för decenniets liberala projekt och det första steget mot allmän och lika rösträtt.

    Det är dessa reformer som lägger grunden för Sveriges industrialisering, som på allvar tar fart på 1870-talet. Från 1890 framåt är tillväxttakten dubbelt så hög som i början av århundradet, runt 3 procent. Det låter inte som så mycket, men innebär en takt som gör att inkomsterna åttafaldigas på 70 år. Vilket också beskriver vår resa under 1900-talet ganska bra. Mellan 1870 och 1970 var Japan det enda landet i världen som hade bättre tillväxt än Sverige.

    Till detta bidrar också frihandeln. Tullarna har visserligen gjort vissa återkomster sedan striden 1865, inte minst i slutet av 1800-talet. Men som Johan Norberg beskriver hjälpte detta främst till att stärka arbetarrörelsen, som tjänat på att importerade varor blivit billigare. Det är en intressant delförklaring till att Sverige fått en socialdemokrati som genom sin historia i stort sett alltid värnat om den fria handeln – även när den senare lierade sig med “kapitalet”.

    I många länder har både fackföreningsrörelser och storföretag motsatt sig frihandel, ofta med argumenten att det skadar det inhemska näringslivet och gör att jobb flyttar utomlands.

    Det känns om inte annat igen från den amerikanske presidenten Donald Trumps tirader om de handelsavtal USA slutit de senaste decennierna. Sedan Trump tillträdde har han infört tullar på allt från solpaneler och diskmaskiner till stål och aluminium. I somras höjde han tullen till 25 procent på 818 kategorier av kinesiska produkter.

    Om det får några effekter lär de inte vara positiva. I just fallet stål- och aluminiumtullar hade Trump kunnat förlita sig på erfarenheterna av när hans partikamrat George W. Bush gjorde samma sak 2002. Motivet var att försöka rädda jobb i stålindustrin från konkurrens. Som studien “The Unintended Consequences of U.S. Steel Import Tariffs” av Joseph Francois och Laura Baughman visar så lyckades man visserligen rädda några tusen. Men detta på bekostnad av att över 200 000 jobb försvann i andra sektorer – sådana som använde stål som råvara eller komponent för att skapa sina produkter, och som fick betala mer på grund av tullarna.

    Sådan är frihandelns logik. Visst finns risken att ett företag inte klarar av internationell konkurrens, och därmed får dra ner verksamheten eller lägga ner helt. Men det är i sig något som vässar ekonomin, eftersom det tvingar företag att bli bättre, och att dra nytta av de fördelar man har – det som i ekonomisk forskning kallas komparativa fördelar.

    Detta utöver de billigare varor som sänker kostnaderna för både företag och konsumenter, och som ger pengar över att spendera på annat.

    De som genomled den kylslagna vintern 1867 hade nog inte fått mycket tröst av dessa teorier, för frihandelns fördelar hade ännu inte börjat gynna Sverige på allvar, och särskilt inte de norrländska länen. Istället hade missväxten, bland annat i form av frostskadade skördar i mitten av juli, lagt grunden för en kommande katastrof.

    Under hösten varnade alltfler för vad som väntade, samtidigt som spannmål exporterades till utlandet. Insamlingar startade, men från politiskt håll hände inte mycket. Istället sa man flera gånger nej till nödhjälp. Några år tidigare har man också avskaffat kraven på nödlager av spannmål.

    Möjligen kan man här se baksidan av det liberala 1800-talsmyntet. Som Västerbro skriver förenades under denna tid tron på att alla ingrepp ekonomin är skadliga med de konservativa krafter som hade en tendens att förakta fattigdom. Det gjorde att även liberaler hade en stark misstro mot fattigvård och socialpolitik. Tanken var att folk istället själva skulle ta sig ur fattigdomen genom att frigöras från regleringar och skatter.

    Vilket ju också skedde under de efterföljande decennierna. Men resultatet under hösten 1867 var att man alltför sent och i alltför liten utsträckning insåg allvaret i den situation som höll på att inträffa i de norra landsändarna. Rädslan för att skämma bort folk med gratis mat, och för att fördärva ekonomin med ingrepp, vägde tyngre än nödropen från norr.

    Kanske är det en slags bister ironi att de idéer och förhållningssätt som lade grunden för Sveriges flykt från fattigdomen också hade en del i att hindra hjälpen när den behövdes som mest.

    Det är en lärdom, att även sunda idéer och principer inte kan tillåtas trumfa verkligheten och de avvikelser från det normala som förr eller senare kommer. Men i tider av nya tullar, handelskrig och protektionism framstår det som en ännu viktigare läxa att minnas vad som gjorde oss rika. Den fria ekonomin, den fria konkurrensen och den fria handeln var det som till sist räddade oss från barkbrödet och de tjärade kängorna.