Samverkan mellan myndigheter är lösningen för att få stopp på den ökande brottsligheten bland unga. Så brukar det låta från politiskt håll. Det är också vad Brottsförebyggande rådet rekommenderar kommuner och polis att göra för att förebygga brott.
Men en ny avhandling i socialt arbete från Linköpings universitet visar att det inte är riktigt så enkelt. Det går inte bara att placera ett gäng tjänstemän i ett kommunalt mötesrum, ge dem en handbok om samverkansprocessens fem steg och sedan invänta magi.
Christina Söderberg, som också är projektledare på Brottsförebyggande rådet, har följt samverkansarbetet mellan skola, polis, socialtjänst och fritidsverksamhet i fyra kommuner och undersökt vad det har gett för resultat. Söderberg beskriver en möteskultur utan dess like. Det finns såväl arbetsgrupper som operativa grupper. Det sker möten på allehanda nivåer och ibland blir det internat. En av tjänstemännen säger: ”Det är nästan så man känner sig mer hemma här än med frun”.
Förvisso menar Söderberg att de involverade tjänstemännen ofta är ambitiösa och djupt engagerade för att stoppa ungdomsbrottsligheten. Men arbetet leder sällan någonvart bortom informationsdelning. Framför allt havererar samarbetet när det är dags att göra något konkret och ansvaret ska fördelas. Det finns tydliga spänningar mellan de olika parterna. Polisen klagar på socialtjänsten, och socialtjänsten klagar på skolan, och så vidare.
Vissa av tjänstemännen menar att det råder brist på resurser och åtgärder, andra anser att övriga inte är tillräckligt intresserade av samarbete. Det största problemet verkar vara att ingen äger processen, då händer det sällan något eftersom det inte finns en enskild person som kan pekas ut som ansvarig.
Det är fler än Söderberg som är kritiska mot samverkan som en av de främsta åtgärderna mot brottslighet. Per-Olof Wikström, professor i kriminologi, är inne på samma sak i rapporten ”När brott blir ett acceptabelt handlingsalternativ”. Wikström menar att det finns en risk att formen för samarbetet, med regelbundna möten, blir viktigare än vad man faktiskt kommer fram till.
Mer samverkan är ofta ett okontroversiellt sätt att visa politisk handlingskraft. Det innebär varken någon politisk risk eller några nya lagförslag. Och visst kan det finnas skäl att bryta det vanliga stuprörstänkandet mellan myndigheter. Men samverkan fungerar framför allt när de medverkande jobbar mot ett konkret mål och någon är ansvarig för resultatet.
Om de så kallade synergieffekterna uteblir och mötena bara leder till ett oändligt antal kafferep, då krävs uppenbarligen något annat. Eller för att citera Söderbergs uppmaning till Sveriges kommuner: ”Det är viktigt att inte bara sitta och byta information med varandra, utan se till att det blir verkstad. Annars kan ni lika gärna lägga ner arbetet”.
