Protesterna i Iran, vilka utlöstes när sedlighetspolisen vållade den unga kvinnan Mahsa Aminis död på grund av att hon burit sin huvudsjal på fel vis, har utlöst en internationell debatt om kvinnoförtryck och kläder. Överraskande nog präglas delar av den svenska debatten om krav på att få bära just dessa täckande kläder.
Aktivisten och fredspristagaren Malala Yousafzai kräver rätten att täcka sig i lika hög grad som att slippa täcka sig, och i Sverige publicerade krigskorrespondenten Magda Gad en serie bilder av sig själv i olika typer av täckande kläder under parollen ”jag stöder alla kvinnor som väljer att klä sig såhär.”
Rätten att välja fritt är ett omistligt värde för den liberala demokratin, och att alla människor därför även bör äga rätt att välja sina egna kläder torde vara uppenbart. Att i ljuset av de iranska protesterna specifikt betona rätten till repressionens själva symbol är dock chockerande tondövt, eftersom det principiella frihetsargumentet måste kontextualiseras för att bli meningsfullt.
Det är till exempel principiellt rätt att låta den som så önskar sy fast davidsstjärnor på sina kläder – eftersom davidsstjärnan är en religiös symbol som måste vara fri att bära. För det stora flertalet judar är detta dock en skrämmande symbol associerad med nazistiskt förtryck. Att i detta sammanhang argumentera för den principiellt frihetliga rätten att “både få ha och slippa” judestjärnan riskerar således att i högre grad legitimera en repressiv symbol än att verka för frihet.
I Iran riskerar just nu kvinnor – och män – livet i protester mot en auktoritär teokrati som straffar den kvinna som inte bär huvudsjal på föreskrivet vis. De huvudsjalar som nu bränns har blivit själva symbolen för den repression man slåss mot. För detta förtjänar det iranska folket de västerländska demokratiernas helhjärtade stöd, eftersom deras kamp uttrycker de liberala värden vi själva under århundraden kämpat för att tillägna oss.
Denna kamp bör vara symboliskt betydelsefull för alla som önskar undanröja betvingande patriarkala normer – och kanske i synnerhet för de som flytt auktoritära regimer och nu ser olika typer av repressiva parallellsamhällen med patrullerande inofficiella moralpoliser växa fram i Sveriges utanförskapsområden.
Det är sant att förtryck inte kommer ur kläderna själva, och att frihetskampen ytterst bör gälla elimineringen av förtryckande normer i högre grad än avlägsnandet av plagg som utnyttjas repressivt. Den principiella kampen för kvinnors rätt att täcka sig och den praktiska kampen för kvinnors rätt att inte tvingas täcka sig skiljer sig dock på en avgörande punkt: det förekommer inget institutionaliserat våld mot kvinnor som väljer att täcka sig.
Försvaret av kvinnors rätt att bära täckande kläder är således en huvudsakligen akademisk övning – som i dagsläget riskerar att legitimera kvinnoförtryck snarare än att främja självbestämmande.
