Föräldrar överdriver sin egen betydelse

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

Jag får ofta frågan om jag som åttabarnspappa har några bra råd att ge till andra föräldrar. Oftast svarar jag, med den engelske psykoanalytikern Donald Winnicotts ord, att det räcker att man är en ”good enough parent”. Föräldrar överdriver sin egen betydelse. Så genom att slappna av och inte hetsa upp sig över saker man inte kan rå över blir man en gladare och bättre förälder.

Ungefär hälften av det som bestämmer vilka egenskaper vi har beror - enligt tvillingstudier - på genetik och den andra hälften beror på rena miljöfaktorer, dock knappast alls på just mamma och pappa. Det finns mängder av andra miljöfaktorer som faktiskt har mycket större impact. Dessa faktorer kan vi kalla för slumpen och den är ju ofta svår att göra något åt.

ANNONS

Med det sagt är det ändå inte läge att helt släppa uppfostran fri. En viktig orsak till det är att barnens inställning till omgivningen och förväntningar på livet faktiskt påverkas av omgivningens förväntningar, oavsett att man som förälder inte påverkar själva egenskaperna hos barnen i särskilt hög utsträckning. Det är uppenbart att inställningen till livet förändras från generation till generation och varierar mellan olika kulturer. Sådant är dock svårare att studera. Det handlar om mer komplexa skeenden där sannolikt föräldrarnas påverkan är betydligt större än när man mäter rena egenskaper. Slutsatsen blir att det visserligen är närmast omöjligt att som förälder sabotera barnens grundegenskaper, men man kan naturligtvis lära dem felaktigheter.

Men det är inte farligt att säga till sina barn. Det är inte farligt att ge dem negativa konsekvenser när de beter sig illa. Det är självklart inte (som vissa så kallade experter påstår utan vetenskaplig grund) heller farligt att ge dem komplimanger om deras person när de gjort något bra. Det kommer inte göra barnen mer tävlingsinriktade. Och om de nu är tävlingsinriktade så är det inte något problem så länge de inte är dåliga vinnare eller dåliga förlorare.

ANNONS

Det spelar däremot ingen roll vilken uppfostringsstrategi man har så länge man är ”good enough”, för barnen blir som de blir oavsett. Vill man däremot som förälder ha en dräglig tillvaro bör man emellertid förmodligen undvika att lägga en massa beslut på barnen. Det blir ett veritabelt helvete när en treåring ska bestämma vilka kläder hen ska ha på sig eller när en åttaåring ska bestämma vad man ska äta till middag. Och då kommer jag till mitt andra råd som kanske låter lite hårt. Men det handlar om konsekvens och att verkligen engagera sig på djupet.

Många så kallade experter pratar om att man ska välja sina strider. Men vilka strider ska man då välja? Mitt råd är… alla! Genom att göra det visar man att man bryr sig. Det blir mycket lättare att leva, såväl för föräldrarna, men också för barnen, när man vet vem som bestämmer. Visst kan man överlåta saker på barnen men om man som förälder slutar upp med att försöka vara kompis med sina barn och istället fungerar som en god ledare, så kommer hela familjen sannolikt att må mycket bättre. Självklart måste en god ledare lyssna, men genom att alla vet vem som bestämmer får man kontroll över livet. Och då minskar antalet strider som man behöver ta.

ANNONS
ANNONS