Strömningstjänsterna har skapat ett otroligt utbud för musikkonsumenterna. Samtidigt utgör spellistorna, som är fundamentet i dagens moderna musikkonsumtion, ett hot mot popalbumet som konstform.
Hur många under trettio har en relation till Bengans? Antagligen en minoritet. Få nuförtiden lyssnar på musik genom att först knalla till skivbutiken och sedan gå hem och trycka på play i CD-spelaren. För gemene musikkonsument är det strömning som gäller. Spotify, Apple Music och andra tjänster gör miljontals låtar tillgängliga i mobilen.
Att tekniken förändrar sättet att lyssna på musik är inget nytt. CD:n slog ut kassetter och LP-skivor på 1980-talet. Napster-generationen dödade CD-skivan genom nedladdning på 2000-talet. Tio år senare kom strömningstjänsterna, som i praktiken tog kål på piratkopieringen.
Den nya tekniken har möjliggjort ett oslagbart och lättillgängligt utbud. Men också skapat problem. Mycket tyder på att musikkonsumtionen har blivit lika passivt rastlös som mycket annat i samtiden.
Det är ingen som bryr sig om album längre. Singlar har givetvis alltid varit viktiga, men på 2010-talet är hajpen kring den stora hiten ett existentiellt hot mot popplattan. Nu är det spellistor på Spotify som gäller. Och dessa listor kommer antagligen döda albumet som konstform, säger Dominic Wallace från den franska streamingtjänsten Deezer i en Guardian-artikel (170817).
För att slå igenom stort måste en artist komma in på en av Spotifys genre- eller humörsbaserade spellistor, som “akustisk vår”, “indie highlights” eller “lugnt & skönt”. Det gäller alltså att få snurr på en singel. Det har gjort att ett vanligt popalbum i dag kan bestå av så mycket som 16-17 låtar.
För femton år sedan skulle några av dem sorterats bort eftersom det hade pajat flytet på skivan, men nu spelar det ingen roll, huvudsaken är att maxa antalet potentiella superhits. Den här trenden avslöjas också av skillnaderna i lyssningar mellan olika låtar från samma album. Ariana Grandes hit “thank u, next” från albumet med samma titel har spelats upp 710 miljoner gånger. Den minst populära låten på plattan har “bara” strömmats 48 miljoner gånger. Att det gick tre månader mellan singelsläppet och albumets lansering kan knappast förklara skillnaden.
Jämför det med Oasis 1990-talshit “Wonderwall”, som sålde 140 000 exemplar första veckan. Hela albumet sålde i 347 000 upplagor de första sju dagarna. Folk ville uppenbarligen ha hela skivan.
Men detta är helt enligt planerna. “Vi sysslar inte med musik – vi sysslar med ögonblick”, säger Spotifys VD och grundare Daniel Ek till journalisten John Sheabrook (“The song machine”, 2015). Ek tror att artisterna kommer att sluta skapa album och i stället göra spellistor som bygger på olika stämningar och aktiviteter, och inte på en kreativ vision, som förr i tiden. Som exempel nämner han träningsspellistor i samarbete med idrottsmän.
Vad är då problemet? Ingen behöver hålla på med blandband längre. Har du blivit dumpad är det bara att bläddra bland de färdiggjorda spellistorna, precis som du scrollar genom ditt Netflixkonto. Vad sägs om listan “gone but never forgotten”?
Men det är just det som är sorgligt. Musiken blir ännu en produkt som ska hjälpa oss att förbättra våra jag, exempelvis genom att få oss att träna. Musiken utmanar inte, eftersom allt är paketerat och anpassat efter exakt det vi vill ha. Det kommer ingen jobbig mellanlåt bestående av 30 sekunders udda fiolgnissel som kan paja stämningen på parmiddagen. På så vis är de färdigsskapade spellistorna som gjorda för en tid som älskar snabba kickar och skyr koncentration. Vi har förvandlats från aktiva lyssnare till passiva konsumenter. Den vision Ek har ligger också helt i linje med en tid som både är alltför rationalistisk — de färdiga spellistorna är en form av New Public Management, där låtarna sätts ihop efter en rationell modell snarare än en konstnärlig idé — och överdrivet känslosam, eftersom listorna samtidigt ska anpassas efter lyssnarens ”stämningslägen”. Musiken ska rätta sig efter vårt känslotillstånd i stället fö ratt skapa estetiska intryck.
Men dör albumet dör också en stor del av det konstnärliga värdet i musiken. Ett album är som en opera. En skiva är större än de enskilda låtarna. Det finns ett koncept, en idé, en dynamik, en tanke bakom varför den första låten just är först och varför den sista ligger sist.
Lyssna på Robyns album “Honey” och hör hur “Baby forgive me” fejdar in i nästa låt och ni förstår vad jag menar.
