Den senaste tiden har många läst Aftonbladets och Göteborgs-Postens artikelserier om hedersvåldet i Sverige. Det har varit långa och detaljerade redogörelser om vad som drabbar tusentals killar och tjejer som hamnar i sina familjers och släkters hårda grepp.
Åsa Regner (S), jämställdhetsministern kommenterade reportaget i Aftonbladet och konstaterade att "Det här ska försvinna, vi har jobbat med de här frågorna i flera år men vi måste göra mer" (AB 30/5).
Numera är hennes ord helt naturliga. Hedersvåldets existens ifrågasätts inte och det anses i offentligheten vara ett allvarligt samhällsproblem som måste åtgärdas. Inte heller anklagades de som lyfte problemet för att gå rasistiska ärenden.
Men det var annorlunda för bara ett decennium sedan. Hur det kunde svänga så snabbt är ännu ett exempel på hur märklig den svenska offentligheten är när det kommer till känsliga frågor.
I en intervju förklarade professorn i socialt arbete, Masoud Kamali, som då blivit utnämnd av Mona Sahlin att utreda etnisk diskriminering och maktstrukturer, att: "Man gör en jättestor grej av att några invandrartjejer blivit utsatta för så kallat hedersrelaterat våld.
Det handlar om någon mindre procent, en liten grupp. Det är inget stort problem". Våld fanns enligt Kamali, som många tog intryck av, överallt och svenska kvinnor mördas av sina män "för att de har sex med andra män”. Det kunde även socialtjänsten i Norrland intyga, förklarade han och konstaterade att "Det finns ingen speciell hederskultur". Fenomenet var enligt Kamali en myt som vittnade om "djupa fördomar" (Paraply Projektet 30/8 2004).
De som kritiserade begreppet hedersvåld gjorde det på grund av att det användes av ”populister och nationalister i konstruktionen av svenskhet som civiliserat, modernt och jämställt samt utomeuropeiskhet/islam som barbariskt, omodernt och kvinnoförtryckande”. Detta förklarade idéhistorikern Edda Manga i en artikel om begreppet (Feministiskt Perspektiv 8/2 2013).
Hedersvåldet betraktades av Manga som en metod genom vilken rasister kunde göra en uppdelning mellan barbari och civilisation för att därigenom påtvinga invandrare svenska värderingar. Därför gjorde begreppet, enligt henne, mer skada än nytta.
Det var inte bara forskare som Kamali och Manga som drev tesen att hedersvåld var ett rasistiskt påhitt. Även politiker som Gudrun Schyman instämde i tesen. I en artikel på den nedlagda debattsidan Newsmill förklarade hon att: "Invandrade kvinnor som stigmatiseras som offer för patriarkala värderingar från sina kulturer blir en täckmantel för rasistiska och patriarkala strukturer i Sverige som möjliggör att brott mot kvinnor upprepas gång på gång."
Att överhuvudtaget göra en distinktion mellan olika sorters våld som riskerade att drabba unga människor orsakade enligt Schyman rasism: "Generaliserade uppfattningar där våldets uttryck förenklas i uppsatta mallar som "hedersvåld" och "svartsjukevåld" medverkar till rasism och till förenklade analyser" (Newsmill 27/3 2009).
Exemplen från denna skamfyllda period i svenskt 00-tal är tyvärr betydligt fler till antalet. Vad dessa kritiker av begreppet gjorde var att öka kostnaden för de som vågade lyfta och beskriva hedersvåldet i Sverige. Att bli anklagad för rasism blev för tungt för många som helt enkelt undvek att tala offentligt om hedersvåldet.
En relativt liten grupp människor, främst unga kvinnor med utrikes bakgrund, sprängde till slut vallen och svepte Kamali och Schyman-typerna ur vägen. Dessa personer och deras gärning förtjänar att bli ihågkomna på samma sätt som vi i dag ser tillbaka på det tidiga 1900-talets kvinnorättskämpar.
Det är dessa människor som trots att de anklagades för att ”kratta manegen” för högerextrema höll hårt på sina principer. De ska ha tack för det. Minnet av de som gjorde sig skyldiga till att motarbeta dem ska också hållas levande, de gjorde nämligen stor skada. Med åren mjuknade Schyman. 2017 hävdar hon att Feministiskt Initiativ hade en "genomarbetad politik mot våld i namn av heder" (Expressen 28/3 2017).
Detta är historia, älta det inte nu. Så invänder nog en och annan som läser dessa rader. Masoud Kamali lyssnar ingen längre på och Gudrun Schyman gjorde en taktisk ompositionering. Ska man hitta personer som alltjämt driver linjen att hedersvåldet är påhittat eller något slags täckmantel för rasism får man gräva rätt djup på de svenska universiteten.
Hur mycket mer som hade kunnat göras för att motverka hedersvåld om kända politiker och debattörer inte satt käppar i hjulet för detta arbete lär vi aldrig får veta. Vågar man hoppas att det är en fundering som håller Schyman och Kamali vakna om nätterna?
