I morgon är det Nordens dag. Den 23 mars högtidlighålls runt om i Norden med anledning av att det är årsdagen av Helsingforsavtalet från 1962. I avtalet förband sig Sverige, Danmark, Norge, Finland och Island att se på varandras medborgare som sina egna när nya lagar togs fram. De lovade att underlätta för medborgarna att studera, bosätta sig och arbeta över gränserna. Avtalet var starten på ett integrationsprojekt som har varit en oerhörd framgång.
När nu Helsingforsavtalet fyller 55 år skulle det vara lätt att tro att alla hinder för nordborna att röra sig över gränserna för länge sedan är undanröjda. Men en del sådana finns alltjämt. Ett konkret exempel är svårigheten att flytta intjänade pensionspengar över gränserna.
Rickard Nordin (C), riksdagsledamot från Göteborg, lade i höstas en motion om att synkronisera pensionssystemen i de nordiska länderna. De nationella regelverken lägger fortfarande krokben för den som vill flytta med pengar från ett lands pensionssystem till ett annat. Resultatet är ofta att den som valt att arbeta över de nordiska gränserna så småningom straffas med lägre pension.
Nordin menar att även om det kortsiktigt inte skulle gå att synkronisera pensionssystemen borde det redan nu gå att skapa möjligheter att enklare flytta intjänad pension mellan de nordiska länderna. Det är sådana praktiska reformer som krävs för att Norden ska fortsätta att integreras. De individer som väljer att gå i bräschen genom att arbeta i ett annat land ska självklart uppmuntras till det, inte straffas.
För just i vår tid är det viktigt att den nordiska integrationen får fortsätta att fördjupas. Internationellt samarbete ifrågasätts alltmer. Norden behövs då som ett gott exempel på att regional integration fungerar. Åtminstone om den får ske i maklig takt och med god folklig förankring.
Här kan man jämföra Norden med EU. Den EU-kritiska rörelse som nu firar framgångar i flera länder har sin grund i en integrationsprocess där politikerna drivit människor framför sig. Initiativen har kommit uppifrån.
I Norden har integrationen i många stycken skett på det omvända sättet. I grunden har det från början funnits en folklig känsla av släktskap över gränserna. Reformer har sedan fått springa ur faktiska problem och hinder i medborgarnas vardag - som exemplet med pensionerna. Samarbetet har fått växa långsamt i takt med människors vanor. Därför är den nordiska integrationen nu en förebild värd att högtidlighålla.
