Tonen från Ankara har varit hutlös på sistone. President Erdogan och hans pampar har öst ovett riktat mot Europa. Tyskarna har fått veta att de fortfarande är nazister, holländarna har kallats för fascister och de turkiska minoriteterna ska ha fått höra att de bör skaffa ännu fler barn för att "ta Europa i anspråk".
Orsaken bakom alla tokigheterna är att Erdogan är i desperat behov av tydliga yttre fiender. Han går snart till val på förändringar som han hoppas ska omintetgöra hundra år av konstitutionella framsteg i Turkiet. Från att ha varit lite av ett hybridland, med ena foten på sekulär och fast rättsstatsmark, ska Erdogan göra Turkiet till ytterligare ett i raden av Mellanösterns många kleptokratier.
Problemet för Erdogan är att betydande delar av det turkiska folket, både i Turkiet och runt om i världen, har helt andra ambitioner för sitt fädernesland. De hade sett framemot mer rättsstat, säkrare demokrati, större jämställdhet och ett slut på våld i konflikter med grannar och minoriteter.
För att vinna tillräckligt många röstande på sin radikala politik måste Erdogan därför övertyga marginalväljare om att läget kräver extraordinär fasthet. Rädda människor greppar efter halmstrån. Och precis som många andra härskare i historien vädjar Erdogan till nationalism och religion. I Turkiets fall också kryddat med mindervärdeskomplex och en känsla av att vara förfördelade i relationen med västvärlden.
Hur ska då Europa svara på utmaningen från Erdogan? Svaret torde vara ungefär detsamma som mot varje diktator som söker konfrontation. Europa måste svara enat. Det måste se om sitt hus så att det inte är beroende av den som egentligen vill illa. På samma sätt som det är dåligt att EU gör sig beroende av Ryssland som energileverantör är det dåligt om det gör sig beroende av Turkiet som gränsvakt.
Hetsandet från Ankara hade aldrig kommit på tal om inte EU gjort sig beroende av Erdogan genom förra årets flyktingavtal som avlastade EU-länderna och kanske framförallt Grekland. Avtalet var helt avgörande då det ingicks. Men Turkiet är liksom Ryssland en stat som är vänligt enbart mot den som är i en styrkeposition. EU måste skyndsamt skaffa sig förmågan att bevaka sin egen gräns. Sverige måste acceptera att det innebär att vår traditionella migrationspolitik upphör.
Men, sedan kommer något nog så viktigt. Erdogan får inte lyckas med att måla en bild av en konflikt mellan européer och det turkiska folket. Då har han redan vunnit.
Så lite paradoxalt bör EU samtidigt som det tar avstånd från den turkiska regimen, också söka bättre kontakter med det turkiska civilsamhället och visa att Turkiets framtid ligger i ett närmande till Europa snarare än till diktatorernas Mellanöstern. Dock är det när man söker turkiska vänner som alltid bäst om man själv väljer – och inte bara blir passivt vald. Annars vet man ju inte vilka krafter man får på kroken. Lex Kaplan som vi säger i Sverige.
