Det enda som hade varit värre för den turkiska demokratin än att helgens statskupp lyckats var att den misslyckades. Den misslyckade kuppen ger nu president, Recep Tayyip Erdoğan, fria händer att rensa ut det sista verksamma motståndet mot hans auktoritära styre. Tusentals människor har arresterats eller blivit av med jobbet de senaste dagarna. Kritiker och oppositionella rensas ut, oavsett deras inblandning.
Kuppen förefaller illa förberedd. Kuppmakarna hade visserligen fått med sig viktiga delar av landets militär. Men de verkar inte ha förstått att på 2000-talet räcker det inte med att kontrollera statstelevisionen och spärra byggnader. Motståndaren måste hindras från att nå ut i andra mediekanaler. Framförallt lyckades de inte oskadliggöra presidenten själv, som relativt snabbt kunde mobilisera sina anhängare.
Det är förstås svårt att försvara en statskupp utifrån demokratiska principer. Mycket talar för att militären hade fått mycket svårt att styra Turkiet. Landet är inte någon bananrepublik, eller ens ett Egypten. Turkiet är relativt välmående, med en växande medelklass. Trots att landets demokrati är minst sagt svag har man passerat stadiet där befolkningen stillatigande skulle låta militären avsätta en folkvald regim med närmare hälften av väljarna bakom sig.
Samtidigt är Turkiet på väg bort från det, i och för sig begränsade, inslag av pluralistisk demokrati man har haft de senaste decennierna. När Erdoğan förlorade majoritetsstödet i förra årets parlamentsval lät han utlysa nyval efter att först att piskat upp ett mindre inbördeskrig mot den kurdiska minoriteten. Det var nämligen ett kurdvänligt parti som berövat honom makten.
Ska man förstå utvecklingen i Turkiet är det Ryssland man bör titta på. Erdoğan har helt klart Vladimir Putin som förebild. Hans främsta mål har länge varit att ändra konstitutionen i syfte att stärka presidentmakten och därmed sitt eget handlingsutrymme. I praktiken har han redan samlat merparten av den politiska makten i sin egen hand. Premiärministern och regeringen fungerar som marionetter. Jurister och statstjänstemän som gått emot presidenten –eller dristat sig till att undersöka korruption bland Erdoğans familjemedlemmar –har avpolletterats. Oberoende medier attackerats.
Utvecklingen i Turkiet är en del i en internationell trend mot auktoritärt styre. Landet platsar knappast i EU. Däremot är fortsatta kontakter med Europa avgörande för att landet inte ska glida allt för långt i anti-liberal riktning och oppositionen ha en chans att övervintra. Fortsatt samarbete inom handel, högre utbildning och säkerhetspolitik är viktigt för bägge parter. Alternativet –ett Turkiet som närmar sig Iran eller Ryssland –vore förödande.
