EU gasar när de borde backa

I stället för självrannsakan så fortsätter EU-kommissionen på inslagen väg som om ”brexit” aldrig har skett.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Snart ett år har gått sedan britterna röstade för att lämna den Europeiska unionen. Varningssignalerna kom redan innan, men resultatet visar med tydlighet att EU inte kan ta ett folkligt stöd för givet. Ändå verkar många av unionens makthavare inte ha insett situationens allvar. I stället för självrannsakan så fortsätter manpå inslagen vägsom om ”brexit” aldrig har skett, trots att missnöjetgror i fler medlemsländer än Storbritannien.

Inte sällan avfärdas missnöje mot EU med att det skulle handla om globaliseringsmotstånd. Det är emellertid att göra det lätt för sig. Även om motståndare till globaliseringen finns representerade bland EU-kritiker så finns också många som tror på ett starkt Europa, men som känner missnöje över hur EU allt mer börjar likna en överstat snarare än ett samarbete.

ANNONS

Förra veckan presenterade EU-kommissionen sitt förslag för en ”europeisk pelare för sociala rättigheter”. Det innehåller 20 politiska mål, bland annat höjda minimiregler för föräldraledighet där föräldrarna ska få minst 4 månader var – som inte ska gå att överföra till den andra föräldern.

Sveriges arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) ser förslaget som en ”stor framgång” (Aftonbladet 26/4). Att hon tycker så är inte särskilt svårt att förstå: förslaget ligger inte långtifrån den politik som redan förs i Sverige. Men att det troligtvis inte skulle innebära några stora förändringar för oss betyder inte att förslaget bör omfamnas. Gemensam politik på detta område öppnar upp för gemensam politik även på andra områden – och det finns inget som säger att den politik som föreslås alltid kommer ligga nära Sveriges. Nästa gång kan det vara vi som får anpassa oss efter politik vi inte vill ha. Många av EU:s länder tänker till exempel annorlunda än Sverige när det kommer till abort.

Det finns ingen mening med att ha en gemensam välfärdspolitik för 28 (snart 27) länder som alla har olika förutsättningar, normer och syn när det kommer till välfärd. Risken med förslaget är att det slutar i någon slags kompromiss som ingen egentligen vill ha. Varför kompromissa när det egentligen inte behövs?

ANNONS

Till skillnad från arbetsmarknadsministern har Moderaterna insett faran med förslaget. Den tidigare arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson tycker inte att EU-samarbetet ska användas till sociala frågor. Hon beskriver både EU-kommissionen och regeringen som ”helt tondöva i den här frågan.” (Europaportalen 27/4).

Att ha gemensamma ramverk och samarbeta när det kommer tillsådantsom miljö, frihandel och brottsbekämpning är en sak. Men en gemensam välfärdspolitik riskerar att inskränka medlemsländernas suveränitet. Hur stor del av förslaget som blir verklighet återstår att se. Att det ens ligger på bordet säger dock mycket om hur lite EU-kommissionen förstått.

ANNONS