En av få saker som tycks förena USA:s vänner och kritiker runt om i världen är bilden av USA som något unikt, ja närmast mytologiskt. Det är på något sätt lättare att säga "typiskt USA" än "typiskt Tyskland". Och skälet är antagligen att USA, på ett helt annat sätt än något europeiskt land, byggdes på ideologi.
Den pulserande religiositeten, som visserligen inte märks lika tydligt i storstäderna längre men som fortfarande är allestädes närvarande när man reser i landets södra och mellersta delar, är ett arv från de människor som emigrerade till landet för att fritt kunna utöva sin tro.
Det för många européer obegripliga motståndet mot skatter beror delvis på att landet föddes ur en skatterevolt. Vapenkulturen må framstå som exotisk i Stockholms innerstad, men är sprungen ur nybyggarsamhällets realiteter.
De här inslagen är för inte minst konservativa amerikaner vad den svenska modellen är för våra socialdemokrater. Det är mer än åsikter, det är identitet och självbild. För några decennier sedan var republikaner och demokrater fortfarande ganska överens på de här punkterna. Runt 1980 ägde drygt femtio procent av både demokrater och republikaner ett skjutvapen.
Idag ser siffran likadan ut bland republikaner, men bland demokrater har vapenägandet sjunkit till någonstans mellan tjugo och trettio procent. Den kulturella klyftan mellan partiernas väljare har vuxit, och fortsätter växa.
Häri ligger naturligtvis förklaringen till Demokraternas vänstergir under de gångna åren, liksom till det rödglödgade raseri som burit Donald Trump genom den republikanska valrörelsen. En stor grupp amerikaner välkomnar europeiseringen av USA, en annan ser den som ett regelrätt angrepp på landets innersta väsen. Och eftersom allt färre väljare kan tänka sig att rösta på båda partierna blir den här polariseringen kandidaternas bästa vän. Ju värre man framstår för motståndaren desto bättre går man bland de egna.
När jag i vintras besökte valmöten med både Trump och Clinton så slogs jag av hur inåtvända de var. Att kandidater på efterkälken försöker bygga stöd genom att predika för de redan frälsta är inget nytt. Men ledande kandidater har oftast blicken fäst på höstens val, och försöker därför i mesta möjliga mån hålla sig till samlande budskap. Så icke nu. Från Hillary Clinton hördes inget av den mer genomgripande ekonomiska analys som hennes make blev känd för.
Hennes kampanj är en enda lång julklappslista, designad för att erbjuda tillräckligt mycket fläsk till tillräckligt många grupper. Utbyggd sjukvård, enorma klimatåtgärder, ny infrastruktur, gratis utbildning, stärkta fackföreningar, mer betald ledighet, satsningar på landsbygd och ett batteri av riktade utgifter parat med skattesänkningar för "de som jobbar hårt" – däremot inte ett ord om landets astronomiska budgetunderskott och statsskuld. Och i de frågor där hon möter internt motstånd, såsom frihandel, har hon helt enkelt bytt åsikt.
Då framstår hon ändå som sansad jämfört med Donald Trump, vars enda försonande drag är att han åtminstone är kortfattad. Saker och ting är för ögonblicket "horrible" men kommer att bli "amazing", ety han har byggt ett affärsimperium som är "tremendous" och vet hur man gör "great deals". Å ena sidan kyligt kalkylerad House of Cards-politik, å andra sidan ett moln av rosa fluff. Det är tveksamt om något amerikanskt presidentval har varit mindre aptitligt.
Mycket tyder nu på att USA successivt kommer att göra upp med sin traditionella identitet och bli mer europeiskt. Demokraterna påminner allt mer om Europas socialdemokratiska partier, medan Republikanerna ser ut att röra sig från marknadsliberalism och värdekonservatism mot europeisk populism av samma slag som Forza Italia och UK Independence Party.
Kanske är det en naturlig utveckling, som helt enkelt beror på att det unga landet inte längre är så ungt. Men oavsett vad man tycker så är det en förändring som påverkar landet i grunden, och sådana förändringar sker inte utan gråt och tandagnisslan. Höstens val kommer att bli brutalt.
