För drygt två månader sedan meddelade Anna Kinberg Batra (M) att hon kunde tänka sig att samtala med Sverigedemokraterna i frågor där det ”finns förutsättningar att komma överens” (SVT 19/1). Sedan följde såväl 30-talsreferenser som domedagsprofetior, inte minst från högt uppsatta S-företrädare.
I en debatt i Aktuellt varnade statsminister Stefan Löfven för att Sverige skulle kastas ut i ett "kaos" (25/1). Finansminister Magdalena Andersson menade att det finns en risk för att “homofobin normaliseras” (QX 6/2). Gruppledaren Tomas Eneroth menade att ett ”blåbrunt block” höll på att växa fram (DN 27/1). Allra längst gick socialförsäkringsminister Annika Strandhäll som i en debattartikel använde Förintelsen som ett politiskt slagträ mot moderatledaren (Aftonbladet 11/3).
Samtidigt som detta pågick grämde sig civilminister Ardalan Shekarabi (S) över att Sverigedemokraterna inte ville stödja hans förslag (Expressen 6/2). I slutet av november föll hans förslag om en ny upphandlingslag efter att riksdagen röstat ner den. Lagförslaget gick ut på att företag måste uppfylla krav på samma nivå som svenska kollektivavtal för att vinna en upphandling, något som oppositionen menade var för långtgående och missgynnar småföretag (SVT 12/9 2016).
Nu ligger emellertid ett omarbetat lagförslag på bordet, som väntas få stöd av både Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna när riksdagen ska ta ställning i början av maj.
”Den kritik vi riktade sist om att man kunde ställa mer långtgående krav på svenska företag än på utstationerade företag och den kritik vi hade om att förslaget slog hårt mot småföretag utan kollektivavtal, har man ju rättat till helt och hållet i det nya förslaget. Då är det klart att det får vårt stöd” sade Oscar Sjöstedt, ekonomisk-politisk talesperson för SD till SVT (30/3).
Förslaget har med andra ord anpassats efter Sverigedemokraterna, och i sak är det inte något fel med det. Det är så politik måste bedrivas i ett läge där regeringen styr i minoritet. Den som vill få igenom sina förslag måste kunna räkna till 175, och med 49 mandat i riksdagen kan Sverigedemokraterna inte räknas bort.
Ändå är det lätt att finna Socialdemokraternas agerande anstötligt – det är ett ohederligt politiskt spel de ägnar sig åt. Men det är inte särskilt svårt att förstå varför; Socialdemokraternas kris må ha hamnat i medial skugga tack vare Moderaternas, men de har likväl en kris. Mycket pekar på att S nästa år kommer att få ett valresultat under 30 procent, vilket inte har hänt sedan 1914. Vill det sig riktigt illa blir 2018 års val deras sämsta sedan det proportionella valsystemet infördes år 1911. Enda sättet för S att behålla makten är att spä på beröringsskräcken gentemot SD. För en Allians med stöd av SD – aktivt eller passivt – skulle bli dödsstöten för Socialdemokraternas maktinnehav.
