Frågan om en sammanslagning av Västra Götalandsregionen och Värmland är avförd från dagordningen. En majoritet av politikerna i Västra Götaland säger nej till sammanslagning. Det var ett bra och nödvändigt beslut, även om en del besvikna röster hörs från Värmland.
En sammanslagen region Västra Götaland–Värmland hade blivit en koloss på lerfötter. Avstånden inom en sådan region hade blivit gigantiska, både rent geografiskt och rent allmänt och bildligt mellan väljare och valda.
Enbart Västra Götalandsregionen har haft en mödosam resa för att nå folklig acceptans. Sammansmältningen av regionens olika delar har tagit tid och den processen kan fortfarande inte betraktas som avslutad. Det låga valdeltagandet i vårens omval var en tydlig signal om att regionen fortfarande inte fått fullt genomslag ute bland människor. De mätningar som regelbundet gjorts av SOM-institutet vid Göteborgs universitet visar visserligen på en successivt ökad positiv attityd till regionen, men samtidigt att det är långt kvar till något som skulle kunna kallas en samlad västsvensk identitet.
Att i det läget slå samman den ännu inte färdigsmälta regionen med ett av landets till ytan största län, därtill med en betydande glesbygdsproblematik, hade varit minst sagt oklokt. Det hade riskerat att försvaga hela regiontanken och dessutom lett till en rad praktiska problem. VG-regionen kämpar fortfarande med organisationen av sjukvården – att få in också Värmland hade inte gjort den situationen enklare.
Besvikna reaktioner kommer från Värmland, även om man skall komma ihåg att någon enighet inte funnits heller där i sammanläggningsfrågan.
Också för Värmland är det emellertid bra att ett besked nu kommit. Då kan den interna diskussionen i länet utgå från de förutsättningar som gäller. Den mest naturliga lösningen, om en sammanläggning skall ske, vore fortfarande ett samgående med Örebro län enligt det ursprungliga statliga utredningsförslaget. Både Karlstad och Örebro är expansiva universitetsstäder och samarbete i sjukvårdsfrågorna förekommer sedan länge.
Tanken på en ”styckning” av Värmland som framförts i veckan, förefaller mer komplicerad. Diskussionen i Halland för några år sedan visar hur stark lokalpatriotismen kan vara. Risken är också stor att kvar blir ett ”rest-Värmland” i norr som ingen är intresserad av. Skulle någon enstaka kommun, typ Säffle med redan omfattande samarbete över länsgränsen, vilja byta länstillhörighet är det mindre komplicerat. Habo och Mullsjö bytte på sin tid från VG till Jönköping.
Men under alla förhållanden skall naturligtvis ett samarbete fortsätta och utvecklas på de områden som känns naturliga och angelägna. För det behövs ingen regionsammanslagning.
GP 25/8