Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Peter Hjörne Bild Stefan Berg Bild: Stefan Berg

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Ett aldrig sinande ymnighetshorn

    Svensk politik blir allt svårare att förklara för utomstående. Vem som ska samarbeta med vem och varför kan ändras från en dag till en annan. Lösningar på dilemmat finns, men de inblandade tycks inte ta någon notis om det, skriver Peter Hjörne.
    Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

    Jag har visserligen inte lovat er, kära läsare, att försöka åstadkomma en politikbefriad krönika. Själv hade jag dock som mål att i denna krönika skriva om något helt annat, något oförargligt och okontroversiellt, till exempel Vasabron, Lisebergshallen, Skanstorget, Linbanan, Avenyn, Heden, Donald Trump, Brexit, identitetspolitik, normkritik, Svenska Akademien eller klimatet.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Men så kom den så kallade verkligheten i vägen och omkullkastade alla mina goda föresatser och planer. Politikens värld i så väl den Kungliga Hufvudstaden som i rikets andra stad är ett sällsamt sorglustspel som man bara inte kan lämna därhän.

    I många länder i Europa hör långdragna förhandlingar för att bilda regering till vanligheterna, utan katastrofala följder. Det får vi nog lära oss att leva med. Men det är låsningarna och de moment 22-hörnen, som flera partier målat in sig i, som är det bekymmersamma och egentligen obegripliga.

    Händelsekedjan hittills bär syn för sägen: Allianspartierna går till val på att avsätta den rödgröna regeringen och bilda regering med Ulf Kristersson som statsminister. En moderat talman tillsätts och S-MP-regeringen avsätts, med stöd av SD. Sonderingar och kaffedrickande med talmannen ger inget resultat, varvid han meddelar att det blir omröstning i riksdagen om Ulf Kristersson som statsminister. Allianspartierna C och L säger omedelbart att de kommer att rösta nej till den statsministerkandidat de tidigare stått bakom.

    Förklara de turerna, den som kan? Det kan i varje fall inte ett antal utländska politiska journalister som följer svensk politik och som nyligen uttalade sig i Svenska Dagbladet.

    Danmarks Radios Europakorrespondent Anna Gaarslev kallar tonen i svensk politik "hysterisk och ologisk". Jan-Erik Anderlin, korrespondent för finska Hufvudstadsbladet, kallar regeringsturerna "en sorts arga leken där man bara stirrar varandra i ögonen". Ledarskribenten på Aftenposten i Norge, Therese Sollien, sa "att om man gör ett nytt försök att frysa ut SD så kommer det bara att stärka partiet." Brittiska The Guardians Jon Henley menade att "de flesta britter som följer europeisk politik intresserar sig för Sverige och tycker att ni är ett vettigt land." En ståndpunkt som britterna kan komma att ompröva!

    Om det inte rört sig i regeringsfrågan så har åtminstone rört sig lite varstans utanför riksdagens korridorer. Således vädjade Fria Moderata Studentförbundets ordförande Catarina Kärkkäinen till Centerns och Liberalernas ungdomsförbund: "Om ni vill ha en borgerlig regering och liberala reformer - sätt press på era partiledare."

    Förbundsordförandena i Cuf och Luf avvisade omedelbart tankarna och förklarade att det är nationalister som är huvudfienderna, det vill säga Sverigedemokraterna. Kristersson borde i stället förhandla med Miljöpartiet, hävdade de. Ett litet problem bara: MP vill inte.

    Samtidigt, uppmanade fyra socialdemokratiska veteraner S att släppa fram en alliansregering. Anell, Tham, Hedborg och Gustavsson konstaterade att, 60 procent av väljarna röstat på "högerpartier mer eller mindre" och att vänstersidan aldrig i modern tid varit så svag.

    Därför, menar de, borde S acceptera en "högerregering som ålägger sig själv vissa restriktioner. I gengäld blir den befriad från SD i själva maktfrågan, vilket måste vara en stor lättnad framför allt för centern och liberalerna."

    Ånyo ett litet problem: de föreslagna restriktionerna innebär att alliansregeringen inte skulle kunna föra sin egen politik, den de gick till val på.

    Vad säger då väljarna? I veckan presenterade Aftonbladet/Inizio och Expressen/Demoskop varsin opinionsundersökning. Två saker har de gemensamt: Sverigedemokraterna går fram och blir näst största parti, med råge i Demoskopundersökningen. Miljöpartiet och Liberalerna balanserar på riksdagsspärren.

    Vad kan vi då vänta oss? På onsdag röstar riksdagen nej till Ulf Kristersson som statsminister. Sedan får Stefan Löfven en ny chans men röstas också han ner (om inte L och C att röstar ja). Därefter prövar talmannen kanske Annie Lööf med ett massivt nej som resultat. Slutligen testas måhända Kristersson igen, i en fjärde och sista omröstning innan det blir extraval, vilket inte skall uteslutas.

    Resultatet av det skulle bli en svagare eller sönderslagen allians, väsentligen starkare Sverigedemokrater och kanske rent av en ny S-regering framsläppt av V, MP, C och L. För inte kan väl de båda mittenpartierna rösta ner Stefan Löfven igen, sedan de visat att de inte vill låta Ulf Kristersson bilda regering?

    Detta kan givetvis både Annie Lööf eller Jan Björklund räkna ut. Därför kanske de, trots allt, slutligen stöder Ulf Kristersson.

    Han är i varje fall beredd att ta ansvar och gör allt han kan för att bilda en alliansregering. Det är värt respekt.

    "En regering som jag leder regerar bara vidare om den kan regera med integritet", skrev Ulf Kristersson i en debattartikel i fredags. Han borde få chansen till det.

    Om politiken i riket i dessa dagar är svårbegriplig så ligger Göteborg inte långt efter. Ett samarbete mellan de försvagade allianspartierna och ett stärkt Vänsterparti tillsammans med MP och Fi måste nog betraktas som en av de mest uppseendeväckande kombinationerna i svensk lokalpolitik. Eller är det bara ett förhandlingsutspel för att försöka skrämma Demokraterna till samarbete?

    Men, se det är en helt annan historia, som också den gör det är svårt att lova en politikbefriad krönika nästa vecka. Politikens värld har visat sig vara ett aldrig sinande ymnighetshorn!