Bryssel är en märklig plats. På dagen talas både franska och flamländska i staden. På kvällen försvinner flamländskan nästan helt och hållet, då återstår bara franskan. Det är inte så att flamländskan är ett yrkesspråk. Däremot pendlar flamländarna mellan sina arbeten i Bryssel och sina hem som ligger belägna i förorter och grannkommuner.
Bryssel har råkat ut för en bekymmersam kedjeeffekt. Staden var under lång tid vanskött, otrygg och sliten. Många medelklassfamiljer började därför flytta ut. Detta ledde i sin tur till att staden fick det svårare att lyfta sig ekonomiskt, vilket ytterligare förvärrade problemen. Staden har fortfarande många arbetsplatser, men de arbetande bor inte sällan utanför städerna. Ett väl utvecklat pendlingssystem gör att det inte ens är nödvändigt att bo i staden. Utanför Bryssel finns ett tiotal Lerum, Alingsås, Kungsbacka och Ale.
Göteborg är inte Bryssel. Men allt tyder på att vi rör oss i samma riktning.
Göteborg har två huvudproblem: Utpräglad segregation och utflyttning av medelklassen. Dessa två problem spär på varandra och blir till Göteborgs allvarligaste utmaningar. När otryggheten i Göteborg ökar väljer fler att bosätta sig i trygga villaområden. Om det därtill råder brist på bostäder som passar barnfamiljernas behov underlättas flyttbeslutet ytterligare.
Det är ironiskt att det infrastrukturprojekt som Göteborgs makthavare investerat mest energi åt att försvara, Västlänken, också direkt bidrar till att förvärra dessa två allvarliga problem. Västlänken påskyndar nämligen Brysselfieringen av Göteborg. Pendlingen och regionförstoringen underlättas samtidigt som stadens makthavare får ännu ett skäl att undvika en nödvändig förtätning av innerstaden.
Västlänken blir, om alla de utlovade tidsvinsterna görs (vilket är tveksamt!), en expresslinje för den pendlande och emigrerande medelklassen. Det blir lättare att snabbt ta sig in i centrum och sedan hastigt lämna densamma när arbetsdagen är slut. Därmed blir det folkliga trycket på förtätning i mellanstaden mindre. Kapital- och röststarka personer som driver efterfrågan på förtätning och mer byggande i centrum försvinner.
Den energi som de styrande lägger på Västlänken hade kunnat gå till att reformera Göteborgs stadsliv och kollektivtrafik i grunden. Det hade behövts eftersom efterfrågan är stor och utbudet, trots en del framsteg, är liten. Politiska ansträngningar som hade kunnat ägnas åt att fylla igen hål i stadsbilden går i stället till att försvara ett projekt som gynnar ytterligare utflyttning från Göteborg. Restiderna inom Göteborg påverkas marginellt av Västlänken. Hisingen förbises symptomatiskt.
Västlänken gör inget, snarast tvärtom, för att knyta samman stadsdelar i Göteborg. Det blir enklare att röra sig mellan Kungsbacka och Johanneberg, inte mellan Biskopsgården och Vasastan. De fysiska och sociala avstånden i Göteborg kan bara lösas med ett målmedvetet återupplivande av den klassiska stadsplaneringsfilosofin som byggde 1800-talets och det tidiga 1900-talets Göteborg. Det är en filosofi som Västlänken, grundad som den är i regionförstoringens utglesande tidevarv, går på tvärs med.
