Det är lätt att få bilden av en rättsstat som kapitulerat när man läser om Tempo-butiken i Sandviken. Ungdomar har kommit dit maskerade, hotat personalen och kallat dem för horor, förstört varor och skrämt iväg kunder (Expressen 29/1 2018).
Att ungdomar beter sig så samvetslöst mot andra människor vittnaromatten gränssedan längeharpasserats.En annan gräns passeras när ordningsmakten inte lyckas med att stävja utvecklingen. Nu har två privatpersoner – två kvinnor i 50-årsåldern – börjat stå utanför butiken om kvällarna för att ”vakta” den tillsammans med sina hundar. Det är lovvärt att lokalinvånarna bryr sig om sitt samhälle och försöker göra vad de kan för att få till en förändring – men i en välfungerande rättsstatska inte privatpersoner behöva agera väktare.
Gärningsmännen uppges vara itio-(!) till tjugoårsåldern. Det är outsägligt dystert att tänka sig barn i mellanstadieåldern som tillbringar kvällarna med att hota butikspersonal. Det vittnar om frånvarande föräldrar – och frånvarande myndigheter. Om dessa barn inte fångas upp nuär det inte osannolikt att det vi bevittnar är början på en livstid med brott och elände.
Hänsynslösa ungdomsgäng som på olika sätt skapar otrygghet i lokalsamhället är inte unikt för Sandviken. Det har tidigare rapporterats om flera bibliotek, på platser som Hjällbo, Fittja, Åmål och Bromölla,fått begränsa sina öppettider för att ungdomsgäng bråkat, hotat personal och i vissa fall även ägnat sig åt droghandel.
I Göteborg står tre personer – 15, 16 och 17 år gamla – inför rätta, misstänkta för att ha knivrånat åtta ungdomar. Tillvägagångssättet har varit grovt; förutom att ha blivit hotade med kniv har deras offer utsatts för våld. En av de utsatta tonåringarna fick en käkfraktur efter att ha sparkats i ansiktet, en annan drabbades av hjärnskakning efter att ha blivit misshandlad med knytnävar och en flaska.
I ovanstående fall verkar det som att staten – åtminstone delvis – lyckats leverera sin del av samhällskontraktet; de misstänkta gärningsmännen har åkt fast. Vad de eventuella straffen blir återstår att se. Statens uppgift begränsar sig dock inte bara till att gripa och straffa den som brukar hot och våld utan att förebygga att denna typ av brottslighet överhuvudtaget uppstår.
Handlaren i Sandviken lyfter fram att det inte finns någon ungdomsgård på platsen. Vad dessa ungdomar behöver är dock inte en samlingsplats där de kan spela rundpingis, utan närvarande vuxna som lär dem om rätt och fel och visar att alla handlingar får konsekvenser. Ett ansvar som primärt är föräldrarnas, men också skolans. I de fall där vårdnadshavare inte klarar av att ta det ansvaret är det statens skyldighet att ingripa – innan det går så långt att barnen börjar ägna sig åt kriminalitet.
