Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

En regering, två sorters politik

I fråga efter fråga företräder den rödgröna regeringen olika linjer samtidigt, något som visat sig inte minst den senaste veckan.

Att det finns olika åsikter både mellan och inom partier är naturligt. Det finns emellertid en gräns för hur brett detta spektrum kan vara för det regeringsalternativ som vill företräda en trovärdig politik. Den som sitter i regering – eller gör anspråk på att göra det – måste stå för en tydlig linje, vilken den än må vara. Frågan är vilken slags politik den rödgröna regeringen egentligen står för? I fråga efter fråga företräder man olika linjer samtidigt, något som visat sig inte minst den senaste veckan.

Först har vi frågan om huruvida Sverige ska skriva på FN:s kärnvapenkonvention – något som kan äventyra vårt samarbete med Nato. Regeringen har sedan tidigare beslutat att utreda konsekvenserna innan ett beslut fattas.

Men Isabella Lövin (MP) har förekommit utredningen och varit tydlig med att hon vill att Sverige ska skriva på (DN 12/1). En linje som verkar delas av utrikesministern Margot Wallström (S) som haft en hård ton gentemot USA:s Nato-ambassadör efter att denne påpekat vad konsekvenserna av en underskrift skulle bli. Samtidigt har försvarsminister Peter Hultqvist (S) gett uttryck för en annan syn i frågan när han hävdat att inget får ske som äventyrar Sveriges försvarspolitiska samarbeten (SR 30/8 2017).

Sedan har vi synen på migrationen. Att det råder en spricka mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna är knappast en nyhet, men bekräftades återigen under den senaste veckan. De senaste åren har regeringen med Socialdemokraterna i spetsen (och med stöd av merparten av riksdagspartierna) lagt om migrationspolitiken för att den ska ligga närmare övriga EU-länders – en linje som Socialdemokraterna vill hålla fast vid. Samtidigt vill Lövin att ”Sverige ska ha en mer generös flyktingpolitik än andra länder” (DN 16/1).

Det handlar inte bara om att de båda partierna har olika linjer i migrationsfrågan, utan om att man har två helt olika bilder av verkligheten. Samtidigt som Socialdemokraterna har börjat lägga tyngdpunkten i politiken på frågor som rör brottslighet och trygghet oroar sig Miljöpartiets språkrör ”för den verklighetsbild som håller på att sättas”, en berättelse om Sverige med dödsskjutningar, gängkriminalitet och våldtäkter (DN 16/1).

Vidare har vi statsministerns ord om att han inte vill utesluta att skicka militären till förorten för att få ordning och reda. En hållning som sågades av inrikes- och justitieminister Morgan Johansson (S). Senare samma kväll stod Johansson i TV och förklarade att militären kan stödja polisen vid terrordåd, och att det var det som statsministern hade syftat på (SVT Aktuellt, 17/1). Trots att kontexten vid statsministerns utspel tydligt handlade om gängkriminalitet och inte terrordåd.

Vill regeringen att Sverige ska samarbete med Nato eller ej? Vill den ha en strikt eller generös migrationspolitik? Vill den prioritera frågor som rör brottslighet eller är det att ”svartmåla” Sverige? Och hur ställer den sig egentligen till att sätta in militären i förorten? Ingen vet, allra minst regeringen, verkar det som.

Mest läst